När saknaden helt enkelt blir för stor.

Året var 2008. 


Detta år skulle innebära en hel del för mig, jag väntade mitt första barn och bara det i är ju en upplevelse med skräckblandad förtjusning, man längtar såklart ihjäl sig efter att få träffa den som bor i magen, men samtidigt så är de ju en stor omställning som pågår i kroppen. 
Många brukar säga att hormonerna kan spöka till de rätt mycket. 
Ordet Gravidhjärna blev ett nytt uttryck. 
Graviditeten gick ganska smärt fritt, endast lillamående som höll i sig under hela graviditeten. 
Förlossningen gick VÄLDIGT fort, nästa för fort då min kropp och framförallt inte min hjärna hann reagera på vad som hände. 

När vi ringer till förlossningen, dagen före beräknat datum och berättar att jag har lite ont men inte alls farligt, så tycker dom att jag ändå ska komma in på en koll, med tanke på att det är så pass nära förlossningsdatumet, vi packar bilen med babyskydd och BB väskan som stått packad i hallen i veckor. Äntligen så ska vi får träffa den som bor i magen. 

Väl inne på förlossningen så konstaterar man att jag är helt öppen, så vi flyttas direkt in till ett förlossningsrum. 
Efter ca 15 minuter så föds en liten fin tjej, Moa föds den 30/10-2008.

Vi är överlyckliga och svävar på små rosa moln. 

I december 2008 så får jag ett samtal att min mamma har hittas död. 
Där och då rasar min värd. 
Jag och min lillasyster som lider av ett lättare förståndshandikapp har vuxit upp ensam med vår mamma. Så här sitter jag med en 2 månaders bebis straxt före jul och ska börja planera en begravning. 
Hus ska tömmas och grejor ska köras hit och dit. 

Man väljer att göra en obduktion på min mamma eftersom att hennes död varit plötslig och oväntad, detta för att utreda om de ligger något brott bakom får jag info om av polisen. 
Efter ca 2 månader så kommer brevet med obduktionsrapporten, man har hittat kraftiga doser av läkemedel i hennes kropp och därför kan man inte utesluta att hon har begått självmord. Men man misstänker inget brott. 

Jag lägger bort detta och försöker glömma vad jag precis har läst. 
Jag vet idag att det var de absolut dummaste jag kunde göra, för efter det så känner jag ett slags tomrum i kroppen och detta tomrum ska till varje pris fyllas. 

Jag försöker fly från mina egna känslor, jag jobbar heltid inom äldrevården, men tar på mig extra dagar och jag börjar studera så klart på heltid och jag driver ett företag och jag tar även hand om hem och barn. 
Detta blir min verklighet. 

Visst funkar de, jag har ju inte tiden till att reflektera över mina känslor. 

I aug 2010 så föds mitt andra barn och jag är snabbt tillbaka i ekorrhjulet igen, börjar läsa fler kurser, jobbar mm
Det hela snurrar på och jag håller mig sysselsatt för att slippa känna. 

2014 så föds vårt tredje barn och hjulet fortsätter att snurra, här börjar jag känna mig så trött och kroppen försöker ge mig tydliga singnaler på att sakna ner tempot, jag har ont i huvudet jämt och ständig värk i kroppen, jag börjar glömma saker, men detta skrattar jag snabbt bort och kör på precis som innan. 

Så sommaren 2016 så föds vårt 4e barn och denna gravidetet är allt annat än enkel, jag börjat känna mig nedstämd och hur jag än försöker så går de inte att fortsätta som innan, energin är borta. Jag talar om detta för min BM, men hon tar de inte på allvar eller så är de att jag har blivit expert på att få allt att se bra ut, hon säger till mig att när du har bebisen hos dej så kommer allt att kännas bättre. 

Denna förlossning gick inte helt smärtfritt, jag förlorade över 3 liter blod och tvingas åka ner på operation för att moderkakan ej vill lossna. 
Operationen går bra. 
Jag är så trött och tror att detta beror på blodbristen, vilket de också kunde vara i början, men nu försvinner livsgnistan, orken  och då kommer alla kännslor kring min mammas död tillbaka till mig som en käftsmäll. 
Jag kämpar på och förtränger de så långt de går och provar att köra på som vanligt, men orken finns inte. 
Så i januari så säger min kropp stopp på riktigt, jag får en panikattack och jag tror på riktigt att nu dör jag. 
De kanske låter konstigt men på ett sätt kändes de som en befrielse att äntligen få slippa allt. 

Men där och då så bestämmer ödet att jag kan inte fortsätta leva mitt liv på detta sätt, jag kan inte längre fly från mig själv och mina känslor. 
Detta är början på min långa väg tillbaka, jag är långt ifrån frisk idag och jag är medveten om att jag inte kommer att kunna hantera stress som jag gjorde innan. Men jag har kommit så långt att jag nu kan säga 

Mamma,jag saknar dej så fruktansvärt mycket och jag är faktist ganska arg på dej för att du valde att avsluta ditt liv, du såg den enkla vägen, men för oss som blev kvar är de ingen enkel väg. 
Älskar dej, du är alltid i mina tankar! 
❤️❤️❤️❤️❤️

Kristina
2017-10-09 @ 12:32:21

Kära vän vilken resa du gjort, jag hämnade in på din blogg av en ren slump, mycket glad för att jag hittade den! Så starkt av dej att dela med dej så öppet av dina erfarenheter. Detta är någon som är lite tabu i Sverige. Du verkar vara en fin människa och din mamma är nog stolt över dej!!

Svar: Roligt att du tittade in på bloggen och det är kul att de inpirerar andra. Det är lite tanken med bloggen att försöka få bort de som är lite tabu i Sverige, alla upplevelser en människa har är lika viktiga och såklart ska man få ta upp vilka ämnen man vill, utan att bli ifrågasatt. Tusen tack ❤️ du verkar vara en genom snäll människa!
Angelika Eriksson




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

bondemamman.blogg.se

Livet på en gård och jobbet som bonde både på gott och ont,vardagen med 4 barn och mina tibetanska mastiffer, livspussel och allt mellan himmel och jord!

RSS 2.0