Hur kan människor begära att jag ska sörja någon som jag inte känner.

Jag är uppväxt med en förälder, min mamma. 

Min biologiska pappa och min mamma hade en kort relation, han var gift så de var lite komplicerat kan man säga och då blev jag till. När sedan relationen tog slut och min mamma upptäckte att hon var gravid, så ringde hon självklart och berättade de för honom, han ville så klart att hon skulle göra en abort, men de var aldrig ett alternativ för min mamma. Månader gick och dom hade ingen kontakt. 

Så den 10 juni 1983 så föddes en liten tjej, det var jag. 
Min mamma ringde då för att tala om att jag var nu född, ihop om att han i alla fall var lite nyfiken, men inte. 
Han ville att de skulle ta ett faderskaps test på mig, för enligt honom så kunde jag inte vara hans. 

Testet togs inte på BB,utan de togs 2 veckor efter för att dom skulle kunna ta alla blodprov samtidigt, på mig, på min mamma och på honom. De var första och sista gången han träffade mig. 
Hans kommentar till min mamma var : 
" VAD KOMMER DU MED FÖR SKRÄP?" 

Hur kan man som vuxen människa kalla ett barn för skräp? 

När man blir äldre så kommer de så klart frågor ang pappa, 
Varför har jag ingen pappa ? 
Varför vill inte min pappa vara med mej? 
Varför tycker han inte om mej? 

Min mamma svarade så gott hon kunde på alla mina frågor, vi hade de absolut inte dåligt mamma och jag, men de var liksom något som fattades. 

När jag kon upp i tonåren så började de utrycka sig i form av att jag fick problem av olika slag, jag hade jätte dåligt självförtroende och jag som alltid varit lång och smal, började att tycka att jag var tjock, att jag inte dög mm 
Jag fick väldiga problem med maten, som slutade med sjukhus och gå på psyk och "lära mig att äta på nytt" 

Detta är så klart inte hans fel, men känslan av att inte vara älskad och att min egen pappa inte ville se mig, han till och med kallade mig för skräp.... 

Tänk er att bära på den känslan och samtidigt ha så många frågor som INGEN kan besvara. 
Dålig självkänsla och ett mycket dåligt självförtroende kom som ett brev på posten. 

Jag mina när jag var mindre och människor frågade mig vart min pappa var, så brukade jag svara att jag inte visste. 
Ibland önskade jag att jag kunde säga att han var död, de hade liksom i mina öron låtit bättre än att säga som de var,min pappa ville inte ha mig, han tyckte jag var skräp. 

Ända sedan jag var liten så brukade jag drömma om hur de skulle vara att ha en pappa,i drömmarna leker vi massor och han bad om ursäkt för de han sa och han lovade mig att allt skulle bli bra. 
Men så vaknade jag och allt var borta. 

Inte en ända julklapp eller födelsedags present fick jag av min pappa, inte ens ett kort. Inte någon som helst bekräftelse om min existens, hur kan man förtränga sitt eget barn? 

Min högsta önskan när jag var liten var att ha en stora syster, min mamma berättade att min pappa hade flera barn, så egentligen hade jag en stora syster och en storebror och senare även en lillebror. 
Då önskade jag ännu mera att jag var älskad av min pappa! 

Vad var det med mig som var fel? 
Min mamma tröstade mig dagligen och talade om att jag var den underbararaste ugen som fanns och att hon älskade mej oändligt mycket. 
Jag fick jätte mycket kärlek från min mamma, men jag var väldigt kluven, jag började känna hat mot han som var min pappa. 

Med åren så har jag lärt mig leva med att ha en pappa på ett papper, det var allt han var för mig, ett namn på ett papper. 

För en tid sen så kontaktade hans nuvarande fru mig på messenger och förklarade vem hon var och att hon var gift med min pappa, just då i de ögonblicket så rivs alla sår upp igen och jag känner mig plötsligt 5 år gammal och hatiskt. 
Hon berättat att han har cancer, 
Min första tanke var det är väl karma, man kallar inte sitt barn för skräp, men jag sansar mig och är trevlig och beklagar så klart. 

För några dagar sedan så får jag veta att han har somnat in stilla i hemmet till följd av cancern. Får en dödsannons skickad till mig och de vore ju bra om jag kunde komma på begravningen... 
alltså va? 

Här har vi en man som inte brytt sig ett skvatt om att jag existerar i 34 år, 34 jävla år har gubben ignorerat mej! 
Vad tänkte hon här? 

Jag åkte i alla fall inte på begravningen och jag kan i sanningens namn inte säga att jag är speciellt lessen, jag känner ju inte ens personen som på pappret kallas pappa! 

Jag skickade en blomma med orden " SOV GOTT, VILA I FRID/ DOTTERN ANGELIKA MED FAMILJ" 

Detta kommer nog att bli en del diskution om, då antar att jag vet lika mycket om alla som dom vet om mig! 

Jag vet att jag kan uppfattas som självisk som inte kommer att befinna mig på begravningen, men till mitt försvar så säger jag då att jag kände inte personen i fråga, han valde bort mig för länge sen och eftersom att han hade rätten att välja bort mig, så tar jag mig rätten att välja bort honom, detta är inte ett beslut som jag kommer att ångra. 

För mig har du aldrig funnits, för mig har du varit död i flera år!!! 


Det var mina tankar, så jag ser inget rätt eller fel, mitt beslut, min verklighet! 

Tycker ni att mitt beslut är helt uppåt väggarna ? 
Hur hade ni gjort om ni varit i samma situation?  

Önskar alla en trevlig kväll. 
❤️ kram //A

Hysteri över familjehögtider!!!

Varför tar man för givet att alla gillar att fria alla högtider? 

Om man inte gillar det så anses man vara konstig eller att man inte har någon familj att fria med. Visst de finna säkert många människor i vårt avlånga land som sitter själva fast dom inte vill de och att dom helt enkelt inte har något att fria dessa högtider med. 

Men varför ska man leka "lyckliga familjen" när man inte träffas annars? 
Det är helt plötsligt nödvändigt att träffas vid dessa tillfällen, men resten av året då, varför kan man inte träffas utan att de ska behöva vara något man ska fira? Högtider, födelsedagar mm. 

Jag personligen avskyr allt som heter högtid och tro mig jag har ingen traumatiskt barndom med föräldrar som inte hade tid, snarare tvärtom, jag bodde med min mamma, min lillasyster och under perioder fanns mammas pojkvän oxå med. Min mamma firade varje högtid och då skulle de verkligen firas, det skulle vara minst 7 sorters kakor och lika många olika bullar och mat skulle lagas, det var en tradition fick jag höra,det stökades och fixades inför varje högtid. 
Jag såg vilket slit de var för mamma och erbjöd man sig att hjälpa till så fick man alltid till svar, " nej då, jag klarar det här" 

Min mormor dog på självaste julafton när jag var 8 år och jag som spenderat hela mitt liv hos mormor och morfar som liten, så var detta mycket svårt att acceptera och jag bestämde mig där och då att de fick vara slut på de här med högtider, min mammas överdrivna firande av högtider fortsatte dock och blev i mitt tycke ännu värre, nu var det viktigt för min skull att vi höll traditionerna, så att jag kunde känna mig trygg sa man. 

Jag avskyr från den julaftonsmorgonen allt som har med jul att göra, alla i min närhet blev orolig och för att få slut på deras eviga tjat om att livet går vidare och än de ens än de andra så tog jag ett beslut där och då, endast 8 år gammal att jag aldrig mer skulle visa hur jag kände, alla känslor skulle låsa in och utåt skulle allt verka bra och så fick de bli, detta funkade några år, men sen började jag få problem, alla känslor inom mig, blev tillslut för mycket och jag började skära mig själv i armar och ben, just då kändes de så fruktansvärt skönt att få ut all ångest och alla känslor, men efter en tid så räckte inte detta, jag fick extremt dåligt självförtroende och jag tyckte att jag var tjock så jag började slarva med maten, hoppade över måltider och ljög om att jag redan hade ätit osv, efter ett tag ringde skolan till min mamma och talade om att dom var orolig för jag hade inte ätit i skolsnsmatsal på över 3 veckor, då blev min mamma som en hök på mig och för att få henne lugn så åt jag maten både hemma och på skolan, jag hade extremt dålig relation till mat och jag började då istället att kräkas upp all mat, för att få bort ångesten. Det gick så långt att jag tillslut hamnade på sjukhus och fick dropp och fick diagnosen Anorexi eller självsvält som doktorn så fint förklarade de för min mamma, jag vägrade även där att röra mat och jag fick allt via dropp, ni kan ju tänka er hur många dropp nålar man drog ut för att försöka slippa. Där och då kretsade hela mitt liv runt mat, det var min värsta ovän. 
Jag fick efter en tid lämna sjukhuset och då gå i grupper för att lära mig äta igen och få en sund relation till mat, då man så fint förklarar att min skeva självbild mm satt i mitt huvud, jag tog mig ur det efter många turer hit och hit, men detta kommer alltid att vara en del av mig och jag har idag en bättre relation till mat, men den kommer aldrig att bli helt bra, jag har så här nästan 15 år senare fortfarande problem att äta med folk och undviker att äta ute, men allt sitter ju i mitt huvud! Jag får fortfarande kämpa med maten eftersom att jag nästan aldrig har några hungerkänslor och detta säger läkarna beror på mina problem i min ungdom! 

Min mamma ville bara väl när hon ville hålla traditionerna! Men för mig vart de för mycket! 
Min mamma somnade in för snart 9 år sen även hon kring dagarna vid jul, så högtider är inte så speciellt för mig, jag firar det för barnens skull!! 

Glad påsk alla fina människor ❤️

Lätta mitt hjärta ❤

Detta är en ny kategori i min blogg, jag känner att ju mer jag öppnar upp mig så dyker det upp saker som måste få komma upp till ytan. 


När man börjar lyfta på de lock som så länge varit stängt så händer det saker inom en. 

Inläggen i denna kategori kommer nogas att övervägas, kanske stannar de kvar som ett utkast, fram tills den dagen jag är mogen för att publicera det. 

Trots att denna blogg är mest för min egen del så har jag några trogna följare som följer min resa. 

Man vet inte allt om en människa, det finns saker som man helt enkelt inte pratar om. 

Många av mina närmaste vänner vet inte om den och min underbara sambo fick reda på det isamband att vi väntade vårt första barn. 

Han har levt med mig ganska länge innan han fick veta det och han hade inte i sin vildaste fantasi kunnat tro att de var så! 

Detta helt enkelt inget man pratat och berättar om. 

Tänk om just du hade vetat vad jag menar, hade du då behandlat mig annorlunda ??

Det tror jag faktist! 

bondemamman.blogg.se

Livet på en gård och jobbet som bonde både på gott och ont,vardagen med 4 barn och mina tibetanska mastiffer, livspussel och allt mellan himmel och jord!

RSS 2.0