När man helt kort och gott inte orkar mer, hur ska man då orka fortsätta?

När det känns som att den lilla ork man hade helt plötsligt försvann, när luften går ur, vart ska man då finna orken att fortsätta kämpa? 
Nu under ett flertal dagar har det infunnit sig en känsla av hopplöshet och som jag ser de nu så finns det bara ett sätt att komma ur detta.... 
Det jag nu kommer att skriva är extremt svårt, men jag har de senaste nätterna suttit och övervägt att ta mina sömn tabletter för att få ett slut på allt, som jag ser de nu, så är det enda utvägen. Endast då kommer jag ifrån detta mående. 
Jag har suttit med dessa jävla tabletter i handen, men någonting inom mig har stoppat mig, men hur länge kommer jag att orka stå emot en sån stark kraft ? 
Det som skrämmer mig är att jag vet att det är fullt möjligt att avsluta sitt liv på detta sättet, min mamma gjorde nämligen precis så för 9år sedan, 9 jävla år! 
Jag vet hur de känns att vara anhörig och stå där ensam kvar, kanske är det den kraften som får mig att avstå? 
Samtidigt förstår jag nu vad som kan driva en människa till att göra det, det är inte speciellt svårt, har man nått botten och lite till så finns det inte så mycket ljus som kan leta sig in, men skillnaden mellan mig och min mamma är  stor, då jag aldrig kommer att få möjligheten till att göra detta, då jag helt enkelt inte är ensam! 
Men vart finns hjälpen när allt är som svårast?  (null)

Min kamp mot Försäkringskassan.

För ett par veckor sedan så kom det ett brev från FÖRSÄKRINGSKASSAN där man övervägde att inte längre betala ut sjukpenning åt mig, detta trots att min läkare skrivit ett utförligt läkarintyg. Jag hade då 2 veckor på mig att komma in med svar. 

Min läkare som är långledig hade bokat en tid med en annan läkare så de blev hennes uppgift att svara till dom, jag tog med hela brevet från FÖRSÄKRINGSKASSAN och mitt personliga brev. 

Min nya läkare hade läst alla journalanteckningar och även pratat med min samtalskontakt ang mej. 
Hon skrev ett nytt intyg, ett mycket utförligt intyg, där hon även berättade att den dokumentation som dom krävde, hade dom inga möjligheter att utföra på hälsocentralen så därför skulle en remiss till psykiatriska skickas. Hon satte diagnosen utmattningssyndrom, har tidigare haft ångesttillstånd som huvuddiagons, men detta blev nu ändrat. 
Innan hon skickade intyget till FÖRSÄKRINGSKASSAN så tog hon hjälp av andra läkare för att de skulle bli så korrekt som möjligt, detta för att hon förtydligade för mig att den här stressen som de här skapar för mig är absolut inget bra. 

Igår kom ytterligare ett brev från dom, ytterligare ett övervägande om att dra in min sjukpenning, dom verkar inte ha läst mitt intyg alls, min läkare har skrivit GRAVA kognitiva funktionsnedsättningar, men detta har FÖRSÄKRINGSKASSAN tolkat som att de är av mildare Art och att en remiss är skickad verkar dom inte bry sig om alls,
Så åter igen har jag fått hjälp att skriva ett nytt brev till dom, till vilken nytta? Är nämligen rätt säker på att dom inte läst de andra! 
Känslan jag fick när jag öppnade detta brev, var att den lilla ork jag hade försvann totalt, luften gick ur mig.
Har sen detta brev hamnade i min hand, varit sängliggande, jag ORKAR verkligen inte kliva upp ur sängen, min kropp har sagta men säkert stängt av och nu är den totalt blockerad. Jag sover och sover men ändå är jag trött, så trött att jag får svimingsattacker och känner mig yr. 

Detta har skapat en sån stress och de är det som har gjort att jag blev sjuk från första början, vad är mänskligheten hos Försäkringskassan? Vart är empatin för människor ? När man är sjuk så är detta de sista man behöver! 

(null)

Hur mycket ska man orka bråka med olika myndigheter ? 

Min väg tillbaka

Hello alla fina! 


Det var ett tag sen jag skrev något här, jag funderade helt ärligt på att lägga ner mitt bloggande, dels för att jag känner att de jag skriver inte är intressant och dels för att de känns som att jag ständigt upprepar mej. 
Men och andra sidan så startade jag denna blogg för just MIG själv. 

Har bollat med mig själv ett par veckor nu, har inte riktigt bestämt hur jag ska göra, de får tiden utvisa. 

Mitt psykiska mående går sakta men säkert framåt. Ibland känns de riktigt bra ä, men för de mesta känner jag mig grå. Känner mig som en fånge i min egen kropp. Känns som att min hjärna lever ett eget liv. 

Den kopplar liksom inte ihop med övriga kroppen och sånt som jag förut gjorde på rutin, måste jag tänka ut om och om igen hur jag ska klara. Minsta lilla utmaning måste delas in i etapper för att jag ska ha någon chans att fixa det. 


Tänk dig att du ska starta en diskmaskin, det kan ju vara lite svårt att veta hur olika maskiner fungerar, men tänk dej att det är din egen maskin som du haft x antal år och du borde veta innan och utan hur den fungerar, men icke. Du vet verkligen inte hur man startar den eller för den delen plockar i den rätt, skulle glasen stå nere eller uppe.. 

Dessa "vardags problem" ställer till de när man har en psykisk diagnos som de så vacker heter. 

Varför kan inte min hjärna filtrera information ? 
Tänk dig att du sitter i ett rum, några pratar, en radio är på och någon lyssnar på musik och kanske tv är på i rummet bredvid, i vanliga fall kan en hjärna sortera bort de ljud du inte behöver fokusera på, det kan inte min, allt ljud kommer helt ocensurerat och allt blir bara ett massa surr, som slutar med en extrem huvudvärk. 
För att inte tala om glömskan...
Tänk dej att du sitter och kollar på en film eller ett tv program och efter ett tag har du glömt hur de började och fattar inte handlingen alls, det händer mig dagligen. 

Lika om man sitter och diskuterar något så tappar jag ord eller dom kommer ut fel, ibland så märker jag de och provar då att skratta bort de, eller så har man glömt vad samtalet handlar om... 

Just dessa "symtom" gör att man rent ut sagt känner sig dum och man undviker folk så mycket de går, för att man är rädd att göra bort sig. 

Det blir en ond spiral och du är fast i den. 

Min sommar har varit både bra och dålig.. 

Det känns som att ju mer jag kämpar och vill bli frisk, ju mer håller denna sjukdom mig i ett järn grepp. 

Hur har er sommar varit? 

Ha en super bra dag!! 
Många kramar ❤️/A

bondemamman.blogg.se

Livet på en gård och jobbet som bonde både på gott och ont,vardagen med 4 barn och mina tibetanska mastiffer, livspussel och allt mellan himmel och jord!

RSS 2.0