Min kamp mot Försäkringskassan.

För ett par veckor sedan så kom det ett brev från FÖRSÄKRINGSKASSAN där man övervägde att inte längre betala ut sjukpenning åt mig, detta trots att min läkare skrivit ett utförligt läkarintyg. Jag hade då 2 veckor på mig att komma in med svar. 

Min läkare som är långledig hade bokat en tid med en annan läkare så de blev hennes uppgift att svara till dom, jag tog med hela brevet från FÖRSÄKRINGSKASSAN och mitt personliga brev. 

Min nya läkare hade läst alla journalanteckningar och även pratat med min samtalskontakt ang mej. 
Hon skrev ett nytt intyg, ett mycket utförligt intyg, där hon även berättade att den dokumentation som dom krävde, hade dom inga möjligheter att utföra på hälsocentralen så därför skulle en remiss till psykiatriska skickas. Hon satte diagnosen utmattningssyndrom, har tidigare haft ångesttillstånd som huvuddiagons, men detta blev nu ändrat. 
Innan hon skickade intyget till FÖRSÄKRINGSKASSAN så tog hon hjälp av andra läkare för att de skulle bli så korrekt som möjligt, detta för att hon förtydligade för mig att den här stressen som de här skapar för mig är absolut inget bra. 

Igår kom ytterligare ett brev från dom, ytterligare ett övervägande om att dra in min sjukpenning, dom verkar inte ha läst mitt intyg alls, min läkare har skrivit GRAVA kognitiva funktionsnedsättningar, men detta har FÖRSÄKRINGSKASSAN tolkat som att de är av mildare Art och att en remiss är skickad verkar dom inte bry sig om alls,
Så åter igen har jag fått hjälp att skriva ett nytt brev till dom, till vilken nytta? Är nämligen rätt säker på att dom inte läst de andra! 
Känslan jag fick när jag öppnade detta brev, var att den lilla ork jag hade försvann totalt, luften gick ur mig.
Har sen detta brev hamnade i min hand, varit sängliggande, jag ORKAR verkligen inte kliva upp ur sängen, min kropp har sagta men säkert stängt av och nu är den totalt blockerad. Jag sover och sover men ändå är jag trött, så trött att jag får svimingsattacker och känner mig yr. 

Detta har skapat en sån stress och de är det som har gjort att jag blev sjuk från första början, vad är mänskligheten hos Försäkringskassan? Vart är empatin för människor ? När man är sjuk så är detta de sista man behöver! 

(null)

Hur mycket ska man orka bråka med olika myndigheter ? 

Min väg tillbaka

Hello alla fina! 


Det var ett tag sen jag skrev något här, jag funderade helt ärligt på att lägga ner mitt bloggande, dels för att jag känner att de jag skriver inte är intressant och dels för att de känns som att jag ständigt upprepar mej. 
Men och andra sidan så startade jag denna blogg för just MIG själv. 

Har bollat med mig själv ett par veckor nu, har inte riktigt bestämt hur jag ska göra, de får tiden utvisa. 

Mitt psykiska mående går sakta men säkert framåt. Ibland känns de riktigt bra ä, men för de mesta känner jag mig grå. Känner mig som en fånge i min egen kropp. Känns som att min hjärna lever ett eget liv. 

Den kopplar liksom inte ihop med övriga kroppen och sånt som jag förut gjorde på rutin, måste jag tänka ut om och om igen hur jag ska klara. Minsta lilla utmaning måste delas in i etapper för att jag ska ha någon chans att fixa det. 


Tänk dig att du ska starta en diskmaskin, det kan ju vara lite svårt att veta hur olika maskiner fungerar, men tänk dej att det är din egen maskin som du haft x antal år och du borde veta innan och utan hur den fungerar, men icke. Du vet verkligen inte hur man startar den eller för den delen plockar i den rätt, skulle glasen stå nere eller uppe.. 

Dessa "vardags problem" ställer till de när man har en psykisk diagnos som de så vacker heter. 

Varför kan inte min hjärna filtrera information ? 
Tänk dig att du sitter i ett rum, några pratar, en radio är på och någon lyssnar på musik och kanske tv är på i rummet bredvid, i vanliga fall kan en hjärna sortera bort de ljud du inte behöver fokusera på, det kan inte min, allt ljud kommer helt ocensurerat och allt blir bara ett massa surr, som slutar med en extrem huvudvärk. 
För att inte tala om glömskan...
Tänk dej att du sitter och kollar på en film eller ett tv program och efter ett tag har du glömt hur de började och fattar inte handlingen alls, det händer mig dagligen. 

Lika om man sitter och diskuterar något så tappar jag ord eller dom kommer ut fel, ibland så märker jag de och provar då att skratta bort de, eller så har man glömt vad samtalet handlar om... 

Just dessa "symtom" gör att man rent ut sagt känner sig dum och man undviker folk så mycket de går, för att man är rädd att göra bort sig. 

Det blir en ond spiral och du är fast i den. 

Min sommar har varit både bra och dålig.. 

Det känns som att ju mer jag kämpar och vill bli frisk, ju mer håller denna sjukdom mig i ett järn grepp. 

Hur har er sommar varit? 

Ha en super bra dag!! 
Många kramar ❤️/A

Fast i min egen kropp!!

Varför känns det som att man står och stampar och liksom inte kommer någonstans. 

Kanske meningen med mitt liv är att må så här dåligt, kanske är de karma som inte gillar mig. 
Vet verkligen inte vad jag har gjort för hemskheter för att tvingas gå i genom detta helvete. 

Känns som varje gång jag lyckas få huvudet ovanför vatten ytan och börjar tro att nu vänder de. De är nu de HÄNDER!! där och då händer de något och boooomm så ligger jag på botten igen, för varje gång jag trillar tillbaka ner igen så försvinner orken, orken att kämpa har tagit slut. Jag vet inte hur många gånger jag klarar av att falla ner i detta svara hål igen och den känslan av total tomhet infinner sig, där och då betyder inget någonting. Allt jag kan fokusera på är att hålla mig vid liv och fortsätta kämpa, men hur lätt är det? 

Hur kan man känna sig så fruktansvärt ensam, fast jag har massor med fina människor runt mig? Jo av den enkla anledningen att jag visar inte hur jag mår, jag visar inte att varje dag att ens ta sig upp ur sängen är en kamp. Jag låssas att allt är bra, för det är det jag vill att alla ska tro, så varför? Jo av den enkla anledningen att de sista jag vill är att skapa oro och om mina nära och kära tror att allt är bra så slipper dom oroa sig över mig! 

Nätterna är nog värst, jag gråter mig till sömn flera gånger i veckan, om inte alla veckans dagar. Jag har svårt att somna och ligger ofta vaken och när alla andra sover då känner jag att jag kan släppa fasaden och då rasar allt och tårarna kommer! 

Det jag egentligen vill är att någon ska hålla om mig och säga att allt kommer att bli bra, var inte lessen, jag finns här för dej och jag tror dej!! Men av någon anledning så släpper jag inte in folk till mina innersta önskningar och känslor. Så den enda som känner mig är jag. Jag försöker ofta vara den personen som den jag är med vill att jag ska vara, jag vill passa in. Men jag duger inte som jag är, då väljer jag att spela en version av mig själv. 

Under hela min uppväxt har jag varit rädd för att göra min mamma besviken så därför har jag aldrig gjort någon revolt mot henne, jag var en duktiga flicka som alltid gjorde som jag blev till sagd, detta har gjort att istället för att prata om mina känslor och vad jag tycker har jag hållit allt detta inom mig. Och ibland blir denna ryggsäck för stor och tung. 

Vem finns egentligen för mig om jag ber om hjälp ? 

Många tankar idag. 
Vi hoppas på en bättre dag i morgon 
Kram ❤️

// A

bondemamman.blogg.se

Livet på en gård och jobbet som bonde både på gott och ont,vardagen med 4 barn och mina tibetanska mastiffer, livspussel och allt mellan himmel och jord!

RSS 2.0