Min väg tillbaka

Hello alla fina! 


Det var ett tag sen jag skrev något här, jag funderade helt ärligt på att lägga ner mitt bloggande, dels för att jag känner att de jag skriver inte är intressant och dels för att de känns som att jag ständigt upprepar mej. 
Men och andra sidan så startade jag denna blogg för just MIG själv. 

Har bollat med mig själv ett par veckor nu, har inte riktigt bestämt hur jag ska göra, de får tiden utvisa. 

Mitt psykiska mående går sakta men säkert framåt. Ibland känns de riktigt bra ä, men för de mesta känner jag mig grå. Känner mig som en fånge i min egen kropp. Känns som att min hjärna lever ett eget liv. 

Den kopplar liksom inte ihop med övriga kroppen och sånt som jag förut gjorde på rutin, måste jag tänka ut om och om igen hur jag ska klara. Minsta lilla utmaning måste delas in i etapper för att jag ska ha någon chans att fixa det. 


Tänk dig att du ska starta en diskmaskin, det kan ju vara lite svårt att veta hur olika maskiner fungerar, men tänk dej att det är din egen maskin som du haft x antal år och du borde veta innan och utan hur den fungerar, men icke. Du vet verkligen inte hur man startar den eller för den delen plockar i den rätt, skulle glasen stå nere eller uppe.. 

Dessa "vardags problem" ställer till de när man har en psykisk diagnos som de så vacker heter. 

Varför kan inte min hjärna filtrera information ? 
Tänk dig att du sitter i ett rum, några pratar, en radio är på och någon lyssnar på musik och kanske tv är på i rummet bredvid, i vanliga fall kan en hjärna sortera bort de ljud du inte behöver fokusera på, det kan inte min, allt ljud kommer helt ocensurerat och allt blir bara ett massa surr, som slutar med en extrem huvudvärk. 
För att inte tala om glömskan...
Tänk dej att du sitter och kollar på en film eller ett tv program och efter ett tag har du glömt hur de började och fattar inte handlingen alls, det händer mig dagligen. 

Lika om man sitter och diskuterar något så tappar jag ord eller dom kommer ut fel, ibland så märker jag de och provar då att skratta bort de, eller så har man glömt vad samtalet handlar om... 

Just dessa "symtom" gör att man rent ut sagt känner sig dum och man undviker folk så mycket de går, för att man är rädd att göra bort sig. 

Det blir en ond spiral och du är fast i den. 

Min sommar har varit både bra och dålig.. 

Det känns som att ju mer jag kämpar och vill bli frisk, ju mer håller denna sjukdom mig i ett järn grepp. 

Hur har er sommar varit? 

Ha en super bra dag!! 
Många kramar ❤️/A

Fast i min egen kropp!!

Varför känns det som att man står och stampar och liksom inte kommer någonstans. 

Kanske meningen med mitt liv är att må så här dåligt, kanske är de karma som inte gillar mig. 
Vet verkligen inte vad jag har gjort för hemskheter för att tvingas gå i genom detta helvete. 

Känns som varje gång jag lyckas få huvudet ovanför vatten ytan och börjar tro att nu vänder de. De är nu de HÄNDER!! där och då händer de något och boooomm så ligger jag på botten igen, för varje gång jag trillar tillbaka ner igen så försvinner orken, orken att kämpa har tagit slut. Jag vet inte hur många gånger jag klarar av att falla ner i detta svara hål igen och den känslan av total tomhet infinner sig, där och då betyder inget någonting. Allt jag kan fokusera på är att hålla mig vid liv och fortsätta kämpa, men hur lätt är det? 

Hur kan man känna sig så fruktansvärt ensam, fast jag har massor med fina människor runt mig? Jo av den enkla anledningen att jag visar inte hur jag mår, jag visar inte att varje dag att ens ta sig upp ur sängen är en kamp. Jag låssas att allt är bra, för det är det jag vill att alla ska tro, så varför? Jo av den enkla anledningen att de sista jag vill är att skapa oro och om mina nära och kära tror att allt är bra så slipper dom oroa sig över mig! 

Nätterna är nog värst, jag gråter mig till sömn flera gånger i veckan, om inte alla veckans dagar. Jag har svårt att somna och ligger ofta vaken och när alla andra sover då känner jag att jag kan släppa fasaden och då rasar allt och tårarna kommer! 

Det jag egentligen vill är att någon ska hålla om mig och säga att allt kommer att bli bra, var inte lessen, jag finns här för dej och jag tror dej!! Men av någon anledning så släpper jag inte in folk till mina innersta önskningar och känslor. Så den enda som känner mig är jag. Jag försöker ofta vara den personen som den jag är med vill att jag ska vara, jag vill passa in. Men jag duger inte som jag är, då väljer jag att spela en version av mig själv. 

Under hela min uppväxt har jag varit rädd för att göra min mamma besviken så därför har jag aldrig gjort någon revolt mot henne, jag var en duktiga flicka som alltid gjorde som jag blev till sagd, detta har gjort att istället för att prata om mina känslor och vad jag tycker har jag hållit allt detta inom mig. Och ibland blir denna ryggsäck för stor och tung. 

Vem finns egentligen för mig om jag ber om hjälp ? 

Många tankar idag. 
Vi hoppas på en bättre dag i morgon 
Kram ❤️

// A

Ett steg i taget..

Det har varit lite tyst på bloggen ett tag nu, detta beror på att de har hänt så mycket på så kort tid, så jag har helt ärligt inte haft ork eller motivation att skriva. 


Allt som har hänt tänker jag inte gå in i detalj på, men det har varit grejor som skapat en sådan stress hos mig att jag helt enkelt inte vetat vart jag ska ta vägen. 

Panikångest attackerna kom så klart som ett brev på posten och även sömnen som inte funkat tidigare, pajade totalt. 
Maten, ingenting smakar gott, utan jag äter för att jag vet att jag måste, jag sitter och äter med mina 4 fantastiska barn för att dom behöver mig vid matbordet. 
Utan dom så hade jag nog inte alls tvingat mig på samma sätt som nu. 

Har tackvare allt som hänt "stannat " av i mitt återhämtande och det känns som att jag är tillbaka på ruta ett igen! 

Tro mig jag har velat gett upp många många gånger, men jag kämpar på och tar en dag i taget. 

Mitt nya måtto är " även om dagen är piss idag så vet du ju inte hur den blir i morgon" 

Lite hopp om framtiden har jag, dock kommer mitt tillfrisknande att ta något längre än vad jag hade trot. 

Imorgon är de ett nytt läkarbesök och får se vad de leder till. 
Faktist är jag lite nervös inför detta, då jag inte vet utgången på detta. Jag önskar så klart att min läkare ska se och förstå. 

Jag har ju pratat med psykologen massor om allt och beskriv min oro över läkarbesöket och hon skulle prata med läkaren, för att se om dom hade samma uppfattning om mig. 

Vi får se vad som händer under morgondagens läkarbesök. 

Jag har så många fina vänner runt mig som ger mig stöd och råd, tack alla fina för att ni står ut med mig! 

Kram alla fina ❤️

bondemamman.blogg.se

Livet på en gård och jobbet som bonde både på gott och ont,vardagen med 4 barn och mina tibetanska mastiffer, livspussel och allt mellan himmel och jord!

RSS 2.0