Förlåt....

Det finns en gräns för alla människor, en gräns hur mycket man orkar. 

Man känner själv när gränsen är nådd. 
Min gräns har jag förlänge sedan passerat och jag har länge befunnit mig i tankarna någon annan stans. 

Denna plats dragning kraft har nu blivit allt mer stark och viljan över att allt bara ska ta slut är så ofantligt stark.

Jag vet inte hur jag ska kunna berätta om min alla högsta önskan, önskan jag har är att allt bara ska bli bra, jag vill kunna må bra, få må bra. men just nu känns denna önskan allt förlångt bort och det känns som ett mål som aldrig kommer att nås. 

Det finns en känsla av att bara ge upp och lämna allt, så alla kan fortsätta med sina lyckliga liv.
Då skulle de svara fåret vara borta föralltid. 

Det finns så många människor som skulle kunna ta din plats och på alla plan göra ett mycket bättre jobb än du gör. 

Vara en bättre mamma, en bättre flickvän, en bättre kompis, en bättre människa än du. 

Kort sagt skulle i stort sett vem som helst kunna göra allt de du gör fast mycket mycket bättre och de vet du om och det är det som dej så lessen. 

Tårarna rinner ner för dina kinder och tankarna springer åter igen iväg, kommer du alltid att må och känna så här? Vad är i så fall meningen med att fortsätta kämpa? 


När det är som allra mörkast så spelar inget längre någon roll, allt blir värdelöst och tråkigt! 

När det är som allra mörkast så kommer tankarna kring döden, du är inte rädd för den, utan de skulle vara en befrielse, dels för dej själv, du kan inte fly från dej själv längre och dels för de som står bredvid dej och inte kan hjälpa dej. 

Dom vill så gärna hjälpa men vet inte hur dom ska nå fram och inte heller vad dom ska göra, deras hopplöshet känner du och du vill inte att dom ska behöva uppleva detta, du vill inte att någon ska må dåligt pga dej. 

Du får dåligt samvete över att du får andra att må dåligt och det blir en nedåt gående spiral. 


Ångesten över att andra mår dåligt pga av dej tar sin överhand och du vet inte hur du ska hantera denna känsla av totalt hopplöshet. 

Din framtid, du saknar förnärvarande helt framtids tro och framtidshopp. 
Du vill inte längre må så här och du kan inte hantera detta på egen hand.

Om du ska få din framtid tillbaka så måste du få hjälp, det skämmer dej. 
Men det är det som måste till för att nån gång kunna komma tillbaka och bli någorlunda dej själv. 
Du har äntligen själv förstått att du behöver hjälp. 
 
Förlåt för att jag fått mina nära och kära att må dåligt och känna en oro över mig! 
Tack för att ni fortfarande står vid min sida! 

❤/A

I söndags var jag med om något som aldrig tidigare hänt.

I söndags upplevde jag den värsta tänkbara smärtan och jag blev totalt LIVRÄDD. 

Jag trodde på riktigt att jag skulle dö!

Vi tar det från början, under hela söndagen hade jag ett tryck över bröstet och det blev liksom bara värre och värre, jag blev lik blek och allt bara snurrade, det blev tungt att andas, kändes som att någon satt på bröstkorgen och jag började frysa nå kopiöst, min kropp bara skakade. 

Jag ringde då 11-77 för att få råd och jag beskrev mina symptom och hon sa åt mig att ringa 112 genast, sagt och gjort så gjorde jag de och ambulansen kom och tog EKG, blodtryck mm 
Jag hade något högtblodtryck men annars såg allt bra ut och vi satt och pratade en stund och sjuksköterskan frågar om jag någongång haft panikångest. Han berättar lite om vad det är och hur det yttrar sig och han tycker att mina symptom stämmer överens med det! 
Han förklarade att man blir skit rädd särkilt när det är första gången och att det var bra att jag ringde för detta måste kollas upp. 
För det kommer att inträffa igen och då är det viktigt att jag vet hur jag ska hantera det! 

Det var det värsta jag någonsin upplevt, känslan av att livet rinner ifrån en och den rädsla det skapar inte bara för mig utan också för mina närmaste! 

Ta hand om varandra 
❤/A

Hur är det?

Ibland händer det att du får frågor som, "hur är det?", "hur mår du?" . 

Varför ska det vara så fruktansvärt svårt att bara säga som det är? 

Ja just nu är de SKIT, jag har funderat på att ta mitt liv mer än en gång och allt känns totalt meningslöst och jag orkar inte med mig själv,men förutom detta så är allt bra. 

Det är svaret du skulle ge om du var helt ärlig, men med handen på hjärtat hur hade DU själv hanterat om du fått ett såndant svar på en fråga? 


När en människa mår så pass dåligt att han/hon på riktigt tror att värden vore en mycket bättre plats om du inte fanns, när man på riktigt tror att det är den ända lösningen, man ser ingen utväg från allt mörker. 


När du behöver personerna i ditt liv som mest så väljer dom att vända dig ryggen, kanske för att dom själv inte kan hantera situvationen, men om dom inte kan hantera den, eller att de blir FÖR jobbigt för dom, hur ska du kunna hantera den på ett bra sätt?

Kanske kan det vara för att du svarar att allt är bra? 
Fast det egentligen är allt annat än bra! 

Du för en inre kamp med dig själv, minsta grej blir förstorat till 1000% och du granskar allt, så klart från din egen sida. 

Känslan av att hata sig själv och ta all värdens problem på sina axlar och självklart är det i din egen mening ditt fel. 

Situvationen som du tidigare kunde hantera utan att blinka, är nu bland det jobbigaste som finns! 

Har man aldrig varit på botten så förstår man inte känslan, den ligger som ett lock över dej, du kvävs långsamt av dina egna känslor, du kan inte tänka klart! 

Men hur ska man kunna älska en annan människa när man inte älskar sig själv ? 

Hur ska du kunna visa att de som betyder något för dej faktist gör det? 

Det är som att du pratar ett främmande språk som ingen förstår. 
Du säger orden, men förstå dom vad du säger? 

❤/A

bondemamman.blogg.se

Livet på en gård och jobbet som bonde både på gott och ont,vardagen med 4 barn och mina tibetanska mastiffer, livspussel och allt mellan himmel och jord!

RSS 2.0