Åh vilken underbar dag!!

Igår hade jag en RIKTIGT bra dag, bästa på väldigt väldigt länge. 
Jag och psykologen pratar mycket om att de dagar jag mår bättre så gör jag för mycket, detta för att jag på något konstigt sätt ska prova ta igen den tid jag missat. Detta går ju självklart inte. 
Jag fick order om att istället för att som vanligt prova göra 1000 saker och då gärna på en gång,som oftast slutar med att saker hamnar fel, allt blir fel och jag får gång på gång känna att jag inte lyckas och min självkänsla blir då lika med noll. Istället för att göra de så ska jag göra en sak i taget och sen spelar det ingen roll hur lång tid de tar för mig att få uppgiften klar, de viktigaste är att jag får känna att jag lyckas och sen vila mellan varje uppgift och vila betyder inte att jag ska lägga mig och sova, utan istället rensa hjärnan från intryck, detta gör jag bäst genom att gå ut och gå 15-20 minuter och då gärna i sällskap med mina hundar. 
Det är något jag måste jobba med, för det är ju så otroligt lätt att falla in i gamla mönster och köra på till 1000 igen. 
Jag lyckas inte varje gång, ibland drar de liksom igång av sig själv och då är det svårt att stoppa men jag försöker att tänka på hur jag ska göra i olika situationer. 
Ibland blir de fel och helt knasigt. 
Ibland tappar jag fotfästet och hamnar åter igen i de där mörka hålet och de känns som att min kropp håller på att gå sönder inifrån.

Men även i de mörkaste stunderna så finns det en strimma hopp.   

Psykologen....

Idag vaknar jag åter igen med den där känslan, ni vet klumpen i magen och en känsla av evigt mörker och du vet redan innan du ens klivit upp ur sängen( i mitt fall soffan). Ni som läst min blogg tidigare vet varför jag ofta vaknar på soffa. 

Jag är så fruktansvärt trött, visst jag är trött för att jag sover väldigt lite ca 2 timmar per natt har det blivit nu ett tag. 
Denna trötthet skulle ju rent teoretiskt gå och vila bort, men jag känner också en känslomässig trötthet, denna går ej att vila bort. Jag är helt enkelt trött på livet, jag ser absolut ingen ljusning och är det meningen att man ska behöva må så här så vill jag faktist inte fortsätta leva. 

I dessa fall är det väldigt långt från tanke till handling, jag kan tänka att de skulle vara skönt att få avsluta detta liv, men samtidigt skulle jag aldrig våga ta steget att verkligen avsluta det, eller? 
Att dessa tankar ens existerar i mitt huvud skrämmer mig så fruktansvärt! 
Jag är rädd för vad nästa steg blir och tro mig jag har haft anorexia i min ungdom och jag vet precis hur långt de kan gå, för när "gubben" i huvudet tar över så gör man allt vad denna gubbe vill och jag har fått förklarat för mig att denna "gubbe" är ångesten som talar och så länge du håller denna nöjd så är allt lugnt och man vågar inte trotsa denna gubbe. Man lyder blint vad denna gubbe säger åt dej att göra och man tänker inte på sig själv eller Vilka konsekvenser det får, utan allt går ut på att hålla denna gubbe nöjd. 

Men känslan av att redan veta innan man klivit upp att detta kommer att bli en riktig skit dag och att detta sker dag efter dag, får en att tappa tron på en bättre morgondag. Vad är meningen med att känna så här dag ut och dag in, vad jag än gör (eller inte gör) så kommer inte glädjen tillbaka till mig, det är som att min kropp är helt tömd på energi och känslor, jag känner mig som ett vandrande skal, en person som är totalt likgiltig mot allt. 
Hur länge ska de behöva vara så här? 

Jag går ju och pratar med en psykolog, men varför kommer jag inte framåt?? 
Känns som att detta aldrig kommer att gå åt rätt håll. 

Fast det känns så otroligt skönt och framförallt tryggt att ha denna psykolog kontakt, när jag pratar med henne så rasar fasaden och jag blottar mitt innre på ett vis jag aldrig kunnat gjort med någon innan, visst de tog några besök innan förtroendet fanns där, men känslan efter att man varit och pratat med henne är så fruktansvärt skön, även fast den är jobbig på samma gång.

Vi pratat ofta om livets ryggsäck och att min är så full att den inte längre håller ihop, men vid varje samtal så plockas en sten bort och det blir lite lättare att hitta orsaken till att jag hamnat här. 
Hon brukar säga att nu lämnar vi den stenen här och när vi är klara så kommer det endast att finnas grus kvar i din ryggsäck och då kan vi börja laga den så att den håller ihop igen. 

bild från Google
Blid från Google

En dag från H-vete

Ni vet den där känslan som man kan vakna med, man vet innan man klivit upp att detta kommer bli en riktigt skit dag. 

Jag vaknar dagligen med en oros känsla i hela kroppen, men just denna dag var den värre än på mycket länge... 
panikångest attacker avlöste varandra och just idag så var allt jag lärt min av psykologen som bortblåst, jag visste inte längre hur jag skulle hantera detta. 

Sömnen har nu under en period slutat att fungera helt, jag sover Max 2-3 timmar per natt om man räknar samman allt, jag vaknar ju flera gånger per natt och då är det ju svårt att somna om, vilket resulterar i att min koncentration är sämre än någonsin. 

Vi hade några bekanta här i söndags och jag kan så här i efterhand reflektera över hur jag upplevde det, jag minns bara fragment av de, det är som att vara full, allt är bara en dimma, jag reflekterar över hur jag hanterar olika saker, tex vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord, men för att dom inte skulle förstå att jag helt enkelt inte kom ihåg vad vi pratade om eller att jag inte förstod orden när dom pratade så lämnade jag köksbordet och sa "jag ska bara kolla till barnen" barnen befann sig i tv rummet och satt lugnt och kollade på en film, kommer dock inte ihåg vad det var för film dom såg. 

Varför är det så farligt att visa hur man egentligen mår,att man till varje pris gör allt för att verka normal? Vad är egentligen "normal" ? 
Till varje pris ska man visa att man är den personen man var innan, jag önskar verkligen att jag var den personen, som sprudlade av energi, nu istället är man helt känslomässigt körd i backen, känslomässigt trött på allt! 

Verkligen ingenting är roligt längre! 
Var finns glädjen till livet? Var är glädjen över mig själv? Vem tackar egentligen mig för att jag gör allt för att de inte ska synas att jag är sjuk... det hjälper ju knappast mig att må bättre genom att låssas att allt är bra? 

Vem tackar dej när du sitter ensam i mörkret och försöker klura ut meningen med livet? Vem torkar dina tårar ? 

Vem kan hjälpa dej om du inte vågar visa hur det egentligen ligger till med din hälsa? 

Att hela tiden gå runt och vara rädd för precis allt, att ständigt ha gråten i halsen, det bränner innanför ögonlocken för man provar att pressa tillbaka gråten. Att ständigt ha en klump i magen. Att ständigt känna en oros känsla i kroppen. Att inte kunna göra någonting du tidigare gillat, det finns helt enkelt ingen mening med något. 
Att ständigt prova att dölja allt och klistra på ett ansikte som visar att allt är bra. 
Att vara känslomässigt trött, en konstant trötthet som ej går att vila bort. 
Skulle kunna göra denna "lista" hur lång som helst, men detta är min vardag. 

En vardag som jag inte vill ha, jag vill kunna vara den person jag var innan, jag vill vara lycklig, men för att komma dit så krävs en hel del jobb. Ett jobb som ständigt går fram och tillbaka, mest pga att jag inte vågar/vill visa för min omgivning hur det är! 

Men idag väljer jag livet, en dag taget, timme för timme ❤

Tack för mig!! 
Önskar er en trevlig dag! 
Kram /A❤

bondemamman.blogg.se

Livet på en gård och jobbet som bonde både på gott och ont,vardagen med 4 barn och mina tibetanska mastiffer, livspussel och allt mellan himmel och jord!

RSS 2.0