Tragedi

Så händer det som inte får hända, på juldagen 2014 så blir jag uppringd av en gemensam bekant till mig och min syster, samtalet är kort " har du pratat med din syster idag"? Svaret blir då nej jag pratade med henne igår och då verkade allt bra. Hon berättar att det har varit en brand i huset där min syster bor. 


Detta är lokal tidningen skriver : 

"23-årig kvinna anhållen för grov mordbrand

En brand utbröt i en lägenhet på Frösövägen vid lunchtid på juldagen. En 23-årig kvinna misstänks ha tänt på lägenheten har efter förhör anhållits för grov mordbrand.
Larmet inkom till SOS 11:54 på juldagen. Det ska enligt anmälan brinna i en lägenhet på Frösövägen i Östersund.

Räddningstjänst har just kommit till platsen och har enligt inre befäl lyckats släcka branden. För närvarande håller man på att söka igenom lägenheten.

Uppdatering 14:40

Ingen person ska ha kommit till skada i branden som misstänks vara anlagd.

En 23-årig kvinna har gripits av polisen och misstänks ha anlagt branden i lägenheten. Kvinnan greps odramatiskt, utomhus, på Frösön.

Efter förhör kommer åklagare besluta om kvinnan skall anhållas eller släppas på fri fot.

Lägenheten som branden startat i är avspärrad i avvaktan på polisens tekniker.

Uppdatering 15:50

Åklagaren har efter förhör beslutat att anhålla den misstänkta kvinnan för grov mordbrand."

Eftersom att dom av förklarliga skäll har plockat av min syster telefonen så kan jag inte få kontakt med henne, jag börjar då ringa runt till polisen,häktet och psyk men pga sekretess och att hon är över 18år och därmed anses som myndig får inga uppgifter lämnas ut till mig. I mellandagarna får jag reda på genom min systers godeman att hon befinner sig i Sundsvall på rättspsyk och efter mycket ringande till olika avdelningar mm så får jag äntligen tag på henne. 
Vi börjar prata om de som hänt och hennes förklaring till mig då var att hon hade tänt ljus och druckit te och så hade ljuset ramlat i sängen och de hade börjat brunnit och då fick hon panik och sprang ut, jag köpte inte riktigt denna historia men valde att inte säga något där och då. 

Min syster blir kvar i Sundsvall ca 2 månader, en rättspsykiatrisk undersökning görs och man bedömer då att hon inte är psykiskt sjuk,sen förflyttas hon tillbaka till Psyket i Östersund och där bedömer man att hon är så pass frisk att hon ska klara av att bo på ett boende igen och man fixar en ny lägenhet till henne på ett annat boende, allt är ganska bra till en början, men sen börjar det om igen, hon sticker från personalen och börjar driva på stan igen. 

Några månader senare får jag ett samtal från psyk, får då veta att hon åter igen är inlagd på psyk i Östersund och att hon ska förflyttas till Sundsvall i väntan på rättegången då det nu kommit ett till ärende, detta hade jag ingen aning om. 

Senare den veckan ringer min syster mig och jag passar då på att fråga vad som hänt, hon säger då att det ska bli en till rättegång för att hon råkat puttat en personal på boendet så hon ramlade och dom har nu anmält henne för misshandel och att hon får vara kvar i Sundsvall på rättspsyk tills rättegången varit. 

Ringer upp hennes advokat för att höra hur det går och när rättegången ska vara och vad han tror att det blir för dom, nu när det tillkommit en misshandel också, han informerar då mig och att det rör sig inte om en misshandel utan det rör sig om en till mordbrand och att han ska begära en ny rättspyskriatiskundersökning, men i väntan på denna får hon vara kvar, men han skulle göra allt för att få det till vård istället för fängelse. 

Det görs en ny undersökning och denna visar att hon är psykisksjuk vid tillfället var psykisksjuk. 
Och hon får sitta kvar i Sundsvall i väntan på rättegången. 

Upp som en sol... ner som en pannkaka.

Min syster lyckades trots alla motvindar ta studenten, ingen var lyckligare än hon den dagen kan lova, hon stod där på studentflaket och fullkomligt sken av lycka.

känslan jag hade i magen då var att det nog skulle ordna sig för min syster, jag intalade mig själv att från och med nu skulle allt bli bättre, vi hade ju jobbat så ofantligt hårt för detta och kanske skulle detta smitta av sig till övriga livet,med en liten förhoppning att alla på kommunen skulle inse vilket jobb vi gjort och att hon gjort detta utan mutor i förskott och kanske skulle dom förstå att detta var rätt sätt att få min syster på rätt spår i livet, men NEJ dom körde på i samma anda som innan, jag hade hjälpt min syster att få ett sommar jobb genom mica. 
De första veckorna flöt allt på och hon var där och gjorde sina timmar och tyckte att det var roligt, hon träffade massor med nya vänner, vilket var super bra, då hade hon ju någon att umgås med på fritiden som befann sig i en liknande situvation som henne och som dessutom delade några av hennes intressen. 
Hon ringer mig en dag och talar om att hon har fått semester i två veckor för hon och en personal från boendet skall åka till Göteborg några dagar, ungefär här börjar mina varningsklockor ringa, men jag väljer att inte säga något, veckan går och dom åker iväg till Göteborg och där har dom super trevligt och hittar på massa kul, tänker att detta kan ju vara bra, bra för henne att få hitta på något kul, bara allt återgår till de normala när hon kommer hem. Väl hemma så har hon planerat att gå på Storsjöyran en dag med några kompisar, frågar då lite försiktigt vilka kompisar det är, ungefär här ändras min systers attityd mot mig, hon snäser åt mig och talar om för mig att jag har minsann inte med det att göra och att våran mamma var död, så jag skulle inte komma här och leka mamma, vi avslutat samtalet, tusen tankar snurrar i mitt huvud, kanske har jag pressat henne? Kanske har hon rätt att jag försöker vara mamma? Jag börjar tvivla på om jag ens känner den människan hon har blivit. 
Hon ringer mig några gånger under den kvällen och säger allt annat än trevliga saker, hon är full och otrevlig. 
Ungefär här tar jag ett beslut att jag har inte valt detta, detta ska jag inte behöva stå ut med, nu får det vara nog! Jag tar medvetet avstånd från henne, undviker henne i störta allmänhet och detta får då konsekvensen av att hon återigen får precis som hon vill såklart utan konsekvens, hon slutar jobba och börjar driva runt på stan igen. Hon har även kommit på att människor tycker synd om henne för att hennes mamma gått bort och hon fyller snabbt i att hon är helt ensam då hennes syster inte bryr sig ett dugg, detta utnyttjar hon till MAX och hon söker bekräftelse hos sjukvården som i sin tur skickar henne till psyk,där hon får gå i samtal med olika psykologer. Allt är frid och fröjd till en början, men så en dag blir jag kallad till möte med psyk och där i rummet sitter en psykolog och min syster, jag kliver in och får berättat för mig varför jag är där och min syster fullständigt spyr ut elakheter om mej och nån stans längs vägen har hon fått med sig psykologen som frågar mig hur jag kan vara så okänslig, min syster hade ju faktist förlorat sin mamma, den enda hon hade i dela värden,när dom pratat klart så upplyser jag henne om att det faktist var min mamma också och att det är minst lika jobbigt för mig, men det hade psykologen ingen aning om då min syster sagt att vi var halvsyskon och att vi hade samma pappa. Samtalet börjar då ändra riktning men än skall de ta många månader innan någon förstår hur det egentligen ligger till med min syster, otaliga besök på psyk blir det, hon blir inlagd från och till, min syster trivs som fisken i vattnet, just av den andledningen att hon får vara i centrum, de centrum hon själv skapat är enligt henne de bästa. 
Efter några månader så börjar dock läkarkåren att se vad det egentligen handlar om,äntligen någon som börjar fatta vad jag sagt från början. Hon behöver en strukturerad vardag för att fungera och för att hon ska må bra, hon behöver ha en fast trygghet. 

Egen lya, men till vilket pris?

Detta är en väldigt stor process för mig, att få ner allt som har hänt på papper, här kastas man rakt in i verkligheten, hur det kan bli och hur myndigheternas beslut kan få katastrofala konsekvenser för den enskilda människan. Vart är människovärdet? 

Eller handlar det från myndighetens sida bara om att bocka av ytterligare ett ärende? Och känna sig duktig att man får allt att se bra ut i alla diagram. Men detta kanske är ett uppvaknade för många, människovärdet kan inte mätas i duktighet eller i diagram.  
Var är respekten för den enskilda människan? 

Här placerades min lillasyster i en egen lägenhet, jo visserligen på ett boende, men hon fick själv tillkalla personalen när hon kände att hon behövde hjälp. Okey hur tänkte man här liksom ? 

En person som tidigare haft en väldigt struktur för att få vardagen att fungera, det är inte hon själv som skapat denna struktur utan människorna runt om kring henne, skolan, mamma, jag och personalen på elevhemmet. Det är ju som att säga till ett barn att vi äter endast godis på lördagar och sedan lämna dom själv i en godisaffär med din plånbok. 

Min syster gick vid detta tillfälle på gymnasiet, ett special program för särskola, hon trivdes riktigt bra och om de vart något problem så hade hon alltid någon att vända sig till och berätta vad som hänt. 
Nu var hon helt lämnad åt sin egen ensamhet, visst jag fanns där men hon tyckte att hon inte behövde min hjälp. 

Hon började skippa skolan för att driva runt på stan, redan här tycker jag att någon borde ha satt ner foten och ja jag provade men fick då kalla handen av kommunen, men motiveringen att hon var ju 18år och ansågs i deras ögon som vuxen och fick då lära sig att de man gör får konsekvenser. 

Lite drygt en vecka efter mitt samtal med kommunen ringer min syster upp mej och jag tänker då att äntligen har de fått en konsekvens, så hon ska ringa och gnälla av sig lite,men så fel jag hade kunde jag i min vildaste fantasi inte förstå vid denna tidpunkt, nej hon berättade att hon mycket riktigt haft möte med kommunen ang situvationen med skolan men att hon nu var  på väg till Elgiganten då hon skulle få en ny Telefon då hon lovade att sköta skolan från och med nu. Men inte vart det någon bättring med skolkandet i och med de och vad gör kommmunen då? Eftersom att hon åter igen lovat att sköta skolan så köps det en ny dator. Konstigt hur man kan utnyttja systemet på detta vis, om ni tror att jag är avundsjuk så tror ni fel, jag känner att istället för att överösa henne med allt hon pekar på och säger att hon vill ha så kanske man istället ska ge de som en ev belöning om hon lyckats hålla de hon lovar, pratar med kommunen ang detta,att detta måste få ett slut då hon måste lära sig att de man gör får en konsekvens, skippar man skolan så ska man inte få en belöning för de, men dom väljer åter igen att inte lyssna på mig utan detta fortsätter och det är de ena efter det andra som hon påpekar att hon behöver och självklart lovar hon att sköta skolan.
Det hela fortsätter sedan så här under några år. 
När min syster går sista året så har hon siktet inställt på studenten,allt kretsar runt detta. Känner då att det är första gången hon fokusera på något som rör skolan och är det någonting jag har lärt mig av denna situvation så är det att man ska vara glad för det lilla. 
Jag bestämmer mig för att jag måste ta ett snack med min syster,eftersom att jag har haft löpande kontakt med skolan så vet jag att hon har massor att ta igen för att ens kunna ta studenten, jag tänker att jag vänder detta till min fördel i förhandlingen med min syster, jag lägger korten på bordet och förklarar att hon har massor med jobb för att kunna ta studenten och detta beror på hennes skolkande, för första gången är det som att hon förstår vad jag försöker säga och jag erbjuder mig att hjälpa henne att försöka komma ikapp men förklarar att det kommer att bli tufft och att det är hon som måste göra jobbet, jag finns där som stöd. 
Den hjälpande handen jag sträcker fram tar hon och vi börjar den långa och hårda vägen att komma i kapp i skolan, under de näst kommande månaderna har vi kontakt varje dag, vi träffas varje dag och jag har daglig kontakt med hennes handledare på skolan, efter nån vecka ger vårt hårda arbete resultat, skolan informerar mig om att hon aldrig varit så fokuserad som nu och fortsätter de så här så kommer hon att vara ikapp och hon kommer att nå målet -Att få ta studenten tillsammans med sina vänner. 
Allt detta genom att vi skapat fasta rutiner och genom att hon har en trygghet i form av mig och framför allt inget mera daltande. 

Så i juni tar hon studenten. 
Lyckan över att vi klarade de är helt ofattbar, det fullkomligt strålar om henne när hon står där på lastbilsflaket tillsammans med sina kompisar. 
Vi fixar tillsammans en liten studentfest till henne och där och då förstår jag varför vi klarade detta, jag lät henne vara i centrum och vi vände den tomhet hon kände efter mammas död till någon bättre, vi återfick kontakten och jag behöver ingen mer uppskattning än min syster leende och denna gång vet jag att det är äkta. 
Hade vi äntligen lyckats bryta den nedåtgående trenden och äntligen vara på väg på rätt spår igen? 

Denna lyckliga känsla skulle bara hålla i sig några månader...

bondemamman.blogg.se

Livet på en gård och jobbet som bonde både på gott och ont,vardagen med 4 barn och mina tibetanska mastiffer, livspussel och allt mellan himmel och jord!

RSS 2.0