De veckor som varit

Kära läsare. 


Vill börja med att be om ursäkt för att jag inte uppdaterat bloggen på ett tag, men jag har helt enkelt inte haft orken, jag brukar skriva i bloggen när jag har "en någorlunda bra dag" den senaste tiden har det varit ont om sånna,om det ens har funnits några de senaste 2 veckorna. 
Hoppas att ni som följer mej har förståelse för detta! 
Mycket har hänt sen jag skrev sist, jag går fortfarande och träffar psykologen varje vecka och det är först nu jag känner att jag har fullt förtroende för henne och det är först nu vi verkligen kan prata om ALLT. Det är först nu jag kan ta till mig det hon säger och enligt henne så är inte "vägen tillbaka " spikrak utan man kommer att göra några sne kliv dock så kommer det att bli mer sällan och de bra dagarna kommer att öka. Just nu har jag väldigt svårt att tro på henne, för just nu känns allt bara så hopplöst! 
Jag har fått några nya mediciner en som ska hjälpa mig att sova på natten och en som verkar mot nerdstämdhet. 

Min sömn fungerar helt enkelt inte, jag vaknar flera gånger per natt och vid 4 så kliver jag upp, sover kanske sammanlagt 3 Tim per natt. 
 
Jag har problem med stress, den är väldigt lättutlöst och all form av stress är för min del i dagsläget en dålig sak. Hela kroppen rusar och hjärtat slår i 180, det blir tungt att andas, hela kroppen skakar. Det är vad stress innebär för mig och om jag väljer att ignorera detta för att fortsätta fokusera på de jag gör så kommer panikångest attacken och då uppdateras allt till 1000, det känns som att jag håller på att få en hjärtattack och dödsångesten är inte att leka med. 

Sen har vi koncentrationen ....
Jag kan bara fokusera på en sak i taget, annars blir de knas och när de blir knas så är det som att allt låser sig, saker hamnar fel, ord som inte går att läsa, ord kommer ut i fel ordning i min mun, jag förstår inte vad folk säger, det är som att de pratar ett främmande språk. 
Jag kan sitta och stor grina över att jag inte vet hur man knäpper på disk/tvätt maskinen, där och då kommer jag helt enkelt inte ihåg vad jag ska göra. 

Min psykolog sa till mig att man tror ofta att det är dom svaga som hamnar där jag hamnat, men så är det inte, när man har hamnat så långt ner som jag så är det dom starka som har kämpat på förlänge utan att söka hjälp. 
Det är ofta så och ju längre man väntar med att söka hjälp,ju längre är vägen tillbaka till ett normalt liv igen. 

Jag har alltid satt mig själv i andra rummet ända sedan jag var liten, det jag har tyckt och kännt har jag stoppat inom mig och gömt och glömt och men tillslut blir livets ryggsäck för full, det går ej att stoppa undan mera och den börjar spricka och alla dessa känslor och tankar börjar läcka ut. Då blir de svårt att hantera alla dessa känslor på en gång. 

När min mamma gick bort så fick jag höra att jag verkade oberörd av detta och jag kan säga att jag var allt annat än oberörd av detta, men där och då fanns det andra som behövde uppmärksamheten mer än jag, nämligen min lillasyster och då valde jag att göra som jag alltid gör stoppa undan och köra på. Jag valde att inte prata om detta då andra tyckte att de var jobbigt när jag var lessen, så för att underlätta för folk i min närhet så valde jag inte känna något. 
Detta kan verka sjukt, men det är så jag fungerar. Se problemet och lös problemet sen är det inget mer med de! 
Men de har jag bittert fått erfara att detta fungerar inte i all evighet. Tillslut tar de bara 
Stopp och då tar de verkligen stopp. 
Med stapplande steg så har jag hittat den rätta vägen tillbaka, tillbaka till livet! 

Passar på att önska er en trevlig Valborg ❤️

Ha de gott! Kram 
// A 

Hysteri över familjehögtider!!!

Varför tar man för givet att alla gillar att fria alla högtider? 

Om man inte gillar det så anses man vara konstig eller att man inte har någon familj att fria med. Visst de finna säkert många människor i vårt avlånga land som sitter själva fast dom inte vill de och att dom helt enkelt inte har något att fria dessa högtider med. 

Men varför ska man leka "lyckliga familjen" när man inte träffas annars? 
Det är helt plötsligt nödvändigt att träffas vid dessa tillfällen, men resten av året då, varför kan man inte träffas utan att de ska behöva vara något man ska fira? Högtider, födelsedagar mm. 

Jag personligen avskyr allt som heter högtid och tro mig jag har ingen traumatiskt barndom med föräldrar som inte hade tid, snarare tvärtom, jag bodde med min mamma, min lillasyster och under perioder fanns mammas pojkvän oxå med. Min mamma firade varje högtid och då skulle de verkligen firas, det skulle vara minst 7 sorters kakor och lika många olika bullar och mat skulle lagas, det var en tradition fick jag höra,det stökades och fixades inför varje högtid. 
Jag såg vilket slit de var för mamma och erbjöd man sig att hjälpa till så fick man alltid till svar, " nej då, jag klarar det här" 

Min mormor dog på självaste julafton när jag var 8 år och jag som spenderat hela mitt liv hos mormor och morfar som liten, så var detta mycket svårt att acceptera och jag bestämde mig där och då att de fick vara slut på de här med högtider, min mammas överdrivna firande av högtider fortsatte dock och blev i mitt tycke ännu värre, nu var det viktigt för min skull att vi höll traditionerna, så att jag kunde känna mig trygg sa man. 

Jag avskyr från den julaftonsmorgonen allt som har med jul att göra, alla i min närhet blev orolig och för att få slut på deras eviga tjat om att livet går vidare och än de ens än de andra så tog jag ett beslut där och då, endast 8 år gammal att jag aldrig mer skulle visa hur jag kände, alla känslor skulle låsa in och utåt skulle allt verka bra och så fick de bli, detta funkade några år, men sen började jag få problem, alla känslor inom mig, blev tillslut för mycket och jag började skära mig själv i armar och ben, just då kändes de så fruktansvärt skönt att få ut all ångest och alla känslor, men efter en tid så räckte inte detta, jag fick extremt dåligt självförtroende och jag tyckte att jag var tjock så jag började slarva med maten, hoppade över måltider och ljög om att jag redan hade ätit osv, efter ett tag ringde skolan till min mamma och talade om att dom var orolig för jag hade inte ätit i skolsnsmatsal på över 3 veckor, då blev min mamma som en hök på mig och för att få henne lugn så åt jag maten både hemma och på skolan, jag hade extremt dålig relation till mat och jag började då istället att kräkas upp all mat, för att få bort ångesten. Det gick så långt att jag tillslut hamnade på sjukhus och fick dropp och fick diagnosen Anorexi eller självsvält som doktorn så fint förklarade de för min mamma, jag vägrade även där att röra mat och jag fick allt via dropp, ni kan ju tänka er hur många dropp nålar man drog ut för att försöka slippa. Där och då kretsade hela mitt liv runt mat, det var min värsta ovän. 
Jag fick efter en tid lämna sjukhuset och då gå i grupper för att lära mig äta igen och få en sund relation till mat, då man så fint förklarar att min skeva självbild mm satt i mitt huvud, jag tog mig ur det efter många turer hit och hit, men detta kommer alltid att vara en del av mig och jag har idag en bättre relation till mat, men den kommer aldrig att bli helt bra, jag har så här nästan 15 år senare fortfarande problem att äta med folk och undviker att äta ute, men allt sitter ju i mitt huvud! Jag får fortfarande kämpa med maten eftersom att jag nästan aldrig har några hungerkänslor och detta säger läkarna beror på mina problem i min ungdom! 

Min mamma ville bara väl när hon ville hålla traditionerna! Men för mig vart de för mycket! 
Min mamma somnade in för snart 9 år sen även hon kring dagarna vid jul, så högtider är inte så speciellt för mig, jag firar det för barnens skull!! 

Glad påsk alla fina människor ❤️

🐥💐 påsk

Idag är barnens sista dag på Skolan innan de efterlängtade påsklovet börjar. 

Så idag ville Ida vara påskkärring, men Moa ville hellre vara en påskhare.
Jag tycker att det är super kul att fixa och göra i ordning barnen och dom älskar de här med att klä ut sig och spela teater, det gjorde ju även jag i min barndom. 


I påsk ska deras gudfar komma hit och överaska dom, han är en person dom gillar skapt och han har en stor plats i deras liv. Nu bor att tyvärr en bit bort och kan inte komma lika ofta som när han bodde nära.

Men varje gång ser man hur dom fullkomligt lyser upp. Överlyckliga blir dom. Så denna gång har vi inte talat om att han ska komma för att de ska bli en överraskning när han kommer och knackar på dörren. 
Vilken överraskning det kommer att bli !! 


Med min ångest och depression går det upp och ner, hade ett par bra dagar förra veckan, men denna vecka har bara bestått av oro och funderingar kring livet, meningen med mitt liv. 

Jag är en person som inte gillar högtider så dessa är extra laddade för mig, för då är förväntningarna så höga och man ska vilja umgås med andra. Om man inte vill de så är man konstig. 
Det ligger så mycket skam i att må psykiskt dålig, att man till varje pris gör allt för att dölja de, men det får en att gå ännu djupare och det hjälper inte! 
Jag skäms för att vara sjukskriven, men samtidigt vet jag att just nu är det de bästa för mig, jag kan idag inte hantera stress alls, ingen form. Jag får panik (då menar jag fullkomlig panik) över minsta lilla grej och då låstes sig liksom hjärnan och minsta uppgift blir helt övermäktig. 
I går satt jag inne på Toa och skulle plocka i en tvättmaskin och då kunde jag inte förstå hur jag skulle starta den eller vart jag skulle fylla tvättmedel, de slutade med att jag satt där på golvet och stor grinade över att jag inte ens kunde starta en tvättmaskin, är jag verkligen så värdelös? 
Varje gång jag provar och de blir fel så faller jag och varje fall blir hårdare och svårare att ta sig över, jag vågar inte prova något eftersom att jag är så rädd för att misslyckas. Rädslan över att åter igen misslyckas är större än viljan att prova försöka igen, varför ska jag göra de, jag kommer ju iaf inte att klara av de!!! 

Jag vill inget hellre än att bli frisk och kunna leva mitt liv någorlunda normalt igen, men just nu känns det målet mycket långt borta! 
En dag i taget ❤️

bondemamman.blogg.se

Livet på en gård och jobbet som bonde både på gott och ont,vardagen med 4 barn och mina tibetanska mastiffer, livspussel och allt mellan himmel och jord!

RSS 2.0