De veckor som varit

Kära läsare. 


Vill börja med att be om ursäkt för att jag inte uppdaterat bloggen på ett tag, men jag har helt enkelt inte haft orken, jag brukar skriva i bloggen när jag har "en någorlunda bra dag" den senaste tiden har det varit ont om sånna,om det ens har funnits några de senaste 2 veckorna. 
Hoppas att ni som följer mej har förståelse för detta! 
Mycket har hänt sen jag skrev sist, jag går fortfarande och träffar psykologen varje vecka och det är först nu jag känner att jag har fullt förtroende för henne och det är först nu vi verkligen kan prata om ALLT. Det är först nu jag kan ta till mig det hon säger och enligt henne så är inte "vägen tillbaka " spikrak utan man kommer att göra några sne kliv dock så kommer det att bli mer sällan och de bra dagarna kommer att öka. Just nu har jag väldigt svårt att tro på henne, för just nu känns allt bara så hopplöst! 
Jag har fått några nya mediciner en som ska hjälpa mig att sova på natten och en som verkar mot nerdstämdhet. 

Min sömn fungerar helt enkelt inte, jag vaknar flera gånger per natt och vid 4 så kliver jag upp, sover kanske sammanlagt 3 Tim per natt. 
 
Jag har problem med stress, den är väldigt lättutlöst och all form av stress är för min del i dagsläget en dålig sak. Hela kroppen rusar och hjärtat slår i 180, det blir tungt att andas, hela kroppen skakar. Det är vad stress innebär för mig och om jag väljer att ignorera detta för att fortsätta fokusera på de jag gör så kommer panikångest attacken och då uppdateras allt till 1000, det känns som att jag håller på att få en hjärtattack och dödsångesten är inte att leka med. 

Sen har vi koncentrationen ....
Jag kan bara fokusera på en sak i taget, annars blir de knas och när de blir knas så är det som att allt låser sig, saker hamnar fel, ord som inte går att läsa, ord kommer ut i fel ordning i min mun, jag förstår inte vad folk säger, det är som att de pratar ett främmande språk. 
Jag kan sitta och stor grina över att jag inte vet hur man knäpper på disk/tvätt maskinen, där och då kommer jag helt enkelt inte ihåg vad jag ska göra. 

Min psykolog sa till mig att man tror ofta att det är dom svaga som hamnar där jag hamnat, men så är det inte, när man har hamnat så långt ner som jag så är det dom starka som har kämpat på förlänge utan att söka hjälp. 
Det är ofta så och ju längre man väntar med att söka hjälp,ju längre är vägen tillbaka till ett normalt liv igen. 

Jag har alltid satt mig själv i andra rummet ända sedan jag var liten, det jag har tyckt och kännt har jag stoppat inom mig och gömt och glömt och men tillslut blir livets ryggsäck för full, det går ej att stoppa undan mera och den börjar spricka och alla dessa känslor och tankar börjar läcka ut. Då blir de svårt att hantera alla dessa känslor på en gång. 

När min mamma gick bort så fick jag höra att jag verkade oberörd av detta och jag kan säga att jag var allt annat än oberörd av detta, men där och då fanns det andra som behövde uppmärksamheten mer än jag, nämligen min lillasyster och då valde jag att göra som jag alltid gör stoppa undan och köra på. Jag valde att inte prata om detta då andra tyckte att de var jobbigt när jag var lessen, så för att underlätta för folk i min närhet så valde jag inte känna något. 
Detta kan verka sjukt, men det är så jag fungerar. Se problemet och lös problemet sen är det inget mer med de! 
Men de har jag bittert fått erfara att detta fungerar inte i all evighet. Tillslut tar de bara 
Stopp och då tar de verkligen stopp. 
Med stapplande steg så har jag hittat den rätta vägen tillbaka, tillbaka till livet! 

Passar på att önska er en trevlig Valborg ❤️

Ha de gott! Kram 
// A 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

bondemamman.blogg.se

Livet på en gård och jobbet som bonde både på gott och ont,vardagen med 4 barn och mina tibetanska mastiffer, livspussel och allt mellan himmel och jord!

RSS 2.0