Tankar...

Idag är det många tankar som snurrar i mitt huvud, idag har alltså mannen som var min pappa fått sin sista vila.
Jag valde att inte närvara för att för mig var han endast ett namn på ett papper.
Men jag skickade en blomma, detta var för mig ett sätt att iaf för mig få något slags avslut på något som för mig inte fanns.
Låter det konstigt?
Ja jag tycker själv att hela situvationen är konstig.
Jag vet att om det var jag som hade dött så hade han inte ens brytt sig och han hade definitivt inte kommit, tror inte ens att han hade skickat någon blomma!
Ja ja nu har jag gjort vad jag tycker att jag kan.
Hopas ni alla har haft en fin Fredag och passar på att önska alla en trevlig helg!

Kramar
❤️/A

Hur kan människor begära att jag ska sörja någon som jag inte känner.

Jag är uppväxt med en förälder, min mamma. 

Min biologiska pappa och min mamma hade en kort relation, han var gift så de var lite komplicerat kan man säga och då blev jag till. När sedan relationen tog slut och min mamma upptäckte att hon var gravid, så ringde hon självklart och berättade de för honom, han ville så klart att hon skulle göra en abort, men de var aldrig ett alternativ för min mamma. Månader gick och dom hade ingen kontakt. 

Så den 10 juni 1983 så föddes en liten tjej, det var jag. 
Min mamma ringde då för att tala om att jag var nu född, ihop om att han i alla fall var lite nyfiken, men inte. 
Han ville att de skulle ta ett faderskaps test på mig, för enligt honom så kunde jag inte vara hans. 

Testet togs inte på BB,utan de togs 2 veckor efter för att dom skulle kunna ta alla blodprov samtidigt, på mig, på min mamma och på honom. De var första och sista gången han träffade mig. 
Hans kommentar till min mamma var : 
" VAD KOMMER DU MED FÖR SKRÄP?" 

Hur kan man som vuxen människa kalla ett barn för skräp? 

När man blir äldre så kommer de så klart frågor ang pappa, 
Varför har jag ingen pappa ? 
Varför vill inte min pappa vara med mej? 
Varför tycker han inte om mej? 

Min mamma svarade så gott hon kunde på alla mina frågor, vi hade de absolut inte dåligt mamma och jag, men de var liksom något som fattades. 

När jag kon upp i tonåren så började de utrycka sig i form av att jag fick problem av olika slag, jag hade jätte dåligt självförtroende och jag som alltid varit lång och smal, började att tycka att jag var tjock, att jag inte dög mm 
Jag fick väldiga problem med maten, som slutade med sjukhus och gå på psyk och "lära mig att äta på nytt" 

Detta är så klart inte hans fel, men känslan av att inte vara älskad och att min egen pappa inte ville se mig, han till och med kallade mig för skräp.... 

Tänk er att bära på den känslan och samtidigt ha så många frågor som INGEN kan besvara. 
Dålig självkänsla och ett mycket dåligt självförtroende kom som ett brev på posten. 

Jag mina när jag var mindre och människor frågade mig vart min pappa var, så brukade jag svara att jag inte visste. 
Ibland önskade jag att jag kunde säga att han var död, de hade liksom i mina öron låtit bättre än att säga som de var,min pappa ville inte ha mig, han tyckte jag var skräp. 

Ända sedan jag var liten så brukade jag drömma om hur de skulle vara att ha en pappa,i drömmarna leker vi massor och han bad om ursäkt för de han sa och han lovade mig att allt skulle bli bra. 
Men så vaknade jag och allt var borta. 

Inte en ända julklapp eller födelsedags present fick jag av min pappa, inte ens ett kort. Inte någon som helst bekräftelse om min existens, hur kan man förtränga sitt eget barn? 

Min högsta önskan när jag var liten var att ha en stora syster, min mamma berättade att min pappa hade flera barn, så egentligen hade jag en stora syster och en storebror och senare även en lillebror. 
Då önskade jag ännu mera att jag var älskad av min pappa! 

Vad var det med mig som var fel? 
Min mamma tröstade mig dagligen och talade om att jag var den underbararaste ugen som fanns och att hon älskade mej oändligt mycket. 
Jag fick jätte mycket kärlek från min mamma, men jag var väldigt kluven, jag började känna hat mot han som var min pappa. 

Med åren så har jag lärt mig leva med att ha en pappa på ett papper, det var allt han var för mig, ett namn på ett papper. 

För en tid sen så kontaktade hans nuvarande fru mig på messenger och förklarade vem hon var och att hon var gift med min pappa, just då i de ögonblicket så rivs alla sår upp igen och jag känner mig plötsligt 5 år gammal och hatiskt. 
Hon berättat att han har cancer, 
Min första tanke var det är väl karma, man kallar inte sitt barn för skräp, men jag sansar mig och är trevlig och beklagar så klart. 

För några dagar sedan så får jag veta att han har somnat in stilla i hemmet till följd av cancern. Får en dödsannons skickad till mig och de vore ju bra om jag kunde komma på begravningen... 
alltså va? 

Här har vi en man som inte brytt sig ett skvatt om att jag existerar i 34 år, 34 jävla år har gubben ignorerat mej! 
Vad tänkte hon här? 

Jag åkte i alla fall inte på begravningen och jag kan i sanningens namn inte säga att jag är speciellt lessen, jag känner ju inte ens personen som på pappret kallas pappa! 

Jag skickade en blomma med orden " SOV GOTT, VILA I FRID/ DOTTERN ANGELIKA MED FAMILJ" 

Detta kommer nog att bli en del diskution om, då antar att jag vet lika mycket om alla som dom vet om mig! 

Jag vet att jag kan uppfattas som självisk som inte kommer att befinna mig på begravningen, men till mitt försvar så säger jag då att jag kände inte personen i fråga, han valde bort mig för länge sen och eftersom att han hade rätten att välja bort mig, så tar jag mig rätten att välja bort honom, detta är inte ett beslut som jag kommer att ångra. 

För mig har du aldrig funnits, för mig har du varit död i flera år!!! 


Det var mina tankar, så jag ser inget rätt eller fel, mitt beslut, min verklighet! 

Tycker ni att mitt beslut är helt uppåt väggarna ? 
Hur hade ni gjort om ni varit i samma situation?  

Önskar alla en trevlig kväll. 
❤️ kram //A

Varför kan allt inte bara bli bra?

Jag upplever att det är så MYCKET skam när man lever med psykisk ohälsa. 

Varför vill man till varje pris få allt och alla att tro att allt är som de brukar, till kostnad av ens egna hälsa? 

Saker som jag gör både medvetet men framförallt omedvetet och hur de känns för mig. 

▪️ Om någon frågar hur det är, så svarar man "jo det är bra." Detta för att då slipper man förklara hur det egentligen är och VARFÖR det är så och HUR det känns. Säger man att allt är bra så tar diskussionen  slut där och man går vidare i samtalet. 

▪️Undviker att umgås med människor, dels av min egen rädsla över att folk ska se att jag tappar ord, inte förstår eller tappar fokus och då skatta åt mig. Jag hör oftast inte själv att orden kommer ut fel, utan de är alltid någon som på pekar detta för mig och det får mig att känna mig dum. Sen är det en väldigt skillnad på att skratta MED eller ÅT mig. Jag undviker också att umgås med människor av den andledningen att jag blir så fruktansvärt trött i kroppen och huvudet. Som det känns för mig så är det som att min hjärna inte kan sortera ut intryck, utan allt tas in helt ocensurerat och de blir bara ett surr och smet i huvudet.

▪️"Du ser ju inte sjuk ut". Man har bättre och sämre dagar, de bra dagarna kanske jag orkar göra saker. Sen finns de dåliga och riktigt dåliga dagar, de dåliga dagarna har jag panikattacker och extremt svårt för att koncentrera mig, dessa dagar känns de som att det är kola i huvudet, allt går så trögt och kroppens signaler kommer liksom aldrig fram. Sen har vi de riktigt dåliga dagarna då INGENTING fungerar. Dessa dagar börjar man fundera över om de är värt att leva detta liv om jag ska må så här. 

▪️jag gör inte saker på egen hand, just för att jag vet att de ofta blir fel, saker hamnar fel, jag glömmer bort allt. Känner mig lite som fisken Doris i Hitta Nemo. Kan sitta med en grej i handen och verkligen inte veta vad man ska ha den till.

▪️ undviker folk, för att jag har väldigt nära till gråt, jag kan sitta och stor grina i tvättstugan just för att jag inte kommer i håg hur man knäpper på tvättmaskinen. 

▪️ när jag försöker föra ett samtal, så kan jag komma på mig själv att sitta och le och jag ser läpparna röra sig på de övriga men för mig låter de som ett brus och ler jag så kanske dom inte märker de! 

▪️ måste skriva ner ALLT för att inte glömma, tex att jag ska äta, borsta tänderna, gå på toa mm 
Jag känner nämligen ingen hunger. Allt som man tidigare gjorde av bara farten, får man nu skriva ner för att inte glömma. 

▪️När jag ska ringa någon (vilket jag helst undviker) så måste jag skriva ned vad jag ska säga och då verkligen ordagrant för att inte glömma, glömmer jag eller tappar tråden får jag panik och har paniken börjat så sitter den i.

▪️Den konstanta oron över precis allt, man är liksom rastlös men ändå helt slut, kroppens alla sinnen och känslor och varje muskel är på helspänn hela dygnet. En trötthet som inte går att vila bort! 

▪️jag tvingar ofta mig själv att åka på födelsedagskalas och till olika arrangemang som anordnas av släkt. Detta för att jag inte vill verka otrevlig eller att jag ska verka ointresserad eller att jag inte bryt mig. Jag tar då på mig "My happy face" och verkligen anstränger mig för att verka normal, jag undviker även då att prata så mycket just för att jag vet att de kommer att komma ut fel i min mun. Den innre stressen trycker jag undan och ler. Dagarna efter detta så fungerar ingenting för mig, jag fullkomligt skakar i hela kroppen och vad jag än gör eller inte gör så har jag en konstant oro i kroppen. Dessa dagar gömmer jag mig hemma, då dessa dagar ser ingen hur jag mår.

▪️ sömnen är ju ett kapitel för sig, den funkar helt enkelt inte. Jag sover inte många timmar per natt då jag ständigt vaknar! 

▪️paniken som uppstår när,hur och vart som helst, man börjar känna sig varm i kroppen och känner hjärtat dunka hårt i bröstet och blodet börjar rusa, då vet jag att det är försent att stoppa, panikattacker är ett faktum. 

▪️dödsångest och självmodstankar på samma gång, jag är rädd för att dö, men de dagar jag mår som sämst önskar jag inget hellre än att få dö, om det är enda sätter att få bort denna hemska ångest och detta eviga mörket, om jag ska må så här och inte kunna göra de jag älskar mest av allt, vad är då meningen med livet? 
Samtidigt vill jag inte lämna mina barn och min underbara sambo, men där och då struntar jag fullkomligt i allt och efter får jag sån fruktansvärd ångest och dåligtsamvete över att jag ens tänkte tankar på att ta mitt liv. 

▪️dåligt samvete, är något jag brottas med dagligen, jag kan få dåligt samvete över precis vad som helst,men den finns där som en klump i magen, allt jag kunde ha gjort, allt jag skulle ha gjort, allt som andra tycker att jag ska göra,jag är fast i en kropp som inte längre vill leva. 

▪️dålig självkänsla och självförtroende, det spelar ingen roll hur ofta jag får höra att jag är fin, snäll, duktig mm, jag känner mig iaf totalt värdelös och ful, tråkig och dum. Jag hatar att vara den jag är nu, eller den jag har blivit tackvare denna sjukdom. Allt jag vill är att bli mitt vanliga glada, lyckliga och levnadsglada jag igen, men en sak som jag har blivit bra på, ja till och med en expert på är att spela mitt gamla jag inför andra. Men vissa ser igenom min mur och fattar att de bara är ett spel. 


Fast i en kropp som inte vill leva 
Hur länge ska man orka kämpa ? 
När vänder de?

❤️// A 

bondemamman.blogg.se

Livet på en gård och jobbet som bonde både på gott och ont,vardagen med 4 barn och mina tibetanska mastiffer, livspussel och allt mellan himmel och jord!

RSS 2.0