Om man som jag lider av en psykisk diagnos, så tar de väldigt lång tid innan man söker vård, man ignorerar kroppens singnaler som extrem trötthet, man glömmer saker, synrubbningar och ljudkänsligheten så länge de går, för man intalar sig själv att det är ju inte något fel på mig och vad kommer dom att säga på vårdcentralen? Att jag är galen ? 

Nej man kör på så långe det bara går för att en dag tillslut hamna på hälsocentralen, som i mitt fall efter en panikångestattack.

Jag går till läkaren och får en sådan förståelse för mitt mående och denna läkare jag träffade vid mitt senaste besök, såg verkligen rätt igenom min fasad och sa rent ut att du mår inte så bra, jag ser de!

De brast totalt och jag fick ett nytt läkarintyg som skulle skickas till försäkringskassan, jag föreslog att jag kunde ju kanske jobba 25%, men de sa läkaren nej till, du är utmattad och därför ska vi inte gå för fort fram. 

Sjukskriven på 100% fram tills januari. 

Läkaren satt en ny diagnos denna gång "utmattningsyndrom", hon förstod inte varför den diagnosen inte varit satt tidigare! 

Försäkringskassan godtar inte detta utan överväger att istället dra in min sjukpenning, för att läkaren i sina intyg inte kunnat påvisa att jag saknar arbetsförmågan till mins 25% även fast de står klart och tydligt på mitt sjukintyg att jag är en högpresterande kvinna som idagläget inte ens klara av att laga mat själv, jag går vise, mm och att jag behöver mer tid för att åter hämta mig från detta! 

Jag har alltså fått ett läkarintyg på att jag är sjuk och men läkarens ord är värd noll mot försäkringskassans? 

Vart är vår värd på väg?

Man måste vara stark för att orka vara sjuk, och kampen mot försäkringskassan gör att de går inte framåt! 

Vad är era erfarenheter av försäkringskassan och sjukskrivningar? 

Jag hade hoppats att Sverige var ett land som tog hand om alla des invånare och då även de som är sjuka!