Ännu en sömnlös natt.
I natt somnade jag vid ca kl 03.00 och vaknade igen vid kl 06.00, detta är absolut ingen ovanligt. Det har nu pågått under ganska lång tid och jag förstår verkligen inte vad det är som gör att jag inte kan somna. Jag har fått medicin som ska hjälpa mig att komma till ro på kvällen, dock inga "riktiga" sömntabletter, då jag är lite rädd för att ta dessa.
Man tycker att man gör allt "rätt" för att sömnen ska fungera, dricker inte te eller kaffe på kvällen.
Jag har börjat dricka ett the jag hittade på hälsoshoppen " kvällsro" heter de, har svalt i rummet och tyst runt om kring, men ändå går det inte att somna.
Jag ligger där och vrider och vänder på mig i någon timme, innan jag tillslut ger upp och helt enkelt kliver upp.
Slutar oftast att jag somnar på soffan, halvsittande. Många nätter på soffan har det blivit och efterson att jag inte klarar av att läsa eller kolla på tv eller mycket ljud för den delen så sitter jag där i soffan och liksom väntar på att " Jon blund" ska hitta till mig!
Nu kanske ni tänker, men herregud du måste ju vara helt slut när du sover så lite?
Både ja och nej, visst jag är orkeslös och konstant lätt irriterad, men jag kan inte lägga mig och vila på dagen, jag kan känna mig super trött men ändå pigg på samma gång, förstår ni vad jag menar, eller blir de rörigt? Ber om ursäkt för de i så fall,då känslan är så otroligt svår att beskriva, svårt att sätta ord på de jag känner!
Idag ska jag träffa läkaren, vi ska samtala kring hur medicineringen fungerar och hur de veckorna sen vi sågs sist har varit, han har även fått info från psykologen så vi ska även diskutera det!
Vet inte riktigt hur jag känner inför detta besök.
Jag har en jätte bra läkare, så det är absolut inte de, mer känslan av att inte komma framåt utan istället mer bakåt.
När ska det börja vända liksom?
Önskar er en trevlig dag❤
Kram ❤
Hejsan!
ville bara mest säga TACK för att du skriver om detta här, det mesta av det du skriver skulle kunna vara tagit direkt ur min mun och jag är glad att jag hittade hit när jag googlade runt. Blev själv sjukskriven för panikångest & depression för bara några veckor sen och när det är ganska nytt för en var det så skönt att hitta en blogg (Du) som skriver öppet om det. För det känns ju som ingen förstår en.
Du är inte ensam!