Min väg tillbaka
Hello alla fina!
Det var ett tag sen jag skrev något här, jag funderade helt ärligt på att lägga ner mitt bloggande, dels för att jag känner att de jag skriver inte är intressant och dels för att de känns som att jag ständigt upprepar mej.
Men och andra sidan så startade jag denna blogg för just MIG själv.
Har bollat med mig själv ett par veckor nu, har inte riktigt bestämt hur jag ska göra, de får tiden utvisa.
Mitt psykiska mående går sakta men säkert framåt. Ibland känns de riktigt bra ä, men för de mesta känner jag mig grå. Känner mig som en fånge i min egen kropp. Känns som att min hjärna lever ett eget liv.
Den kopplar liksom inte ihop med övriga kroppen och sånt som jag förut gjorde på rutin, måste jag tänka ut om och om igen hur jag ska klara. Minsta lilla utmaning måste delas in i etapper för att jag ska ha någon chans att fixa det.
Tänk dig att du ska starta en diskmaskin, det kan ju vara lite svårt att veta hur olika maskiner fungerar, men tänk dej att det är din egen maskin som du haft x antal år och du borde veta innan och utan hur den fungerar, men icke. Du vet verkligen inte hur man startar den eller för den delen plockar i den rätt, skulle glasen stå nere eller uppe..
Dessa "vardags problem" ställer till de när man har en psykisk diagnos som de så vacker heter.
Varför kan inte min hjärna filtrera information ?
Tänk dig att du sitter i ett rum, några pratar, en radio är på och någon lyssnar på musik och kanske tv är på i rummet bredvid, i vanliga fall kan en hjärna sortera bort de ljud du inte behöver fokusera på, det kan inte min, allt ljud kommer helt ocensurerat och allt blir bara ett massa surr, som slutar med en extrem huvudvärk.
För att inte tala om glömskan...
Tänk dej att du sitter och kollar på en film eller ett tv program och efter ett tag har du glömt hur de började och fattar inte handlingen alls, det händer mig dagligen.
Lika om man sitter och diskuterar något så tappar jag ord eller dom kommer ut fel, ibland så märker jag de och provar då att skratta bort de, eller så har man glömt vad samtalet handlar om...
Just dessa "symtom" gör att man rent ut sagt känner sig dum och man undviker folk så mycket de går, för att man är rädd att göra bort sig.
Det blir en ond spiral och du är fast i den.
Min sommar har varit både bra och dålig..
Det känns som att ju mer jag kämpar och vill bli frisk, ju mer håller denna sjukdom mig i ett järn grepp.
Hur har er sommar varit?
Ha en super bra dag!!
Många kramar ❤️/A
