Eller handlar det från myndighetens sida bara om att bocka av ytterligare ett ärende? Och känna sig duktig att man får allt att se bra ut i alla diagram. Men detta kanske är ett uppvaknade för många, människovärdet kan inte mätas i duktighet eller i diagram.  

Var är respekten för den enskilda människan? 

Här placerades min lillasyster i en egen lägenhet, jo visserligen på ett boende, men hon fick själv tillkalla personalen när hon kände att hon behövde hjälp. Okey hur tänkte man här liksom ? 

En person som tidigare haft en väldigt struktur för att få vardagen att fungera, det är inte hon själv som skapat denna struktur utan människorna runt om kring henne, skolan, mamma, jag och personalen på elevhemmet. Det är ju som att säga till ett barn att vi äter endast godis på lördagar och sedan lämna dom själv i en godisaffär med din plånbok. 

Min syster gick vid detta tillfälle på gymnasiet, ett special program för särskola, hon trivdes riktigt bra och om de vart något problem så hade hon alltid någon att vända sig till och berätta vad som hänt. 

Nu var hon helt lämnad åt sin egen ensamhet, visst jag fanns där men hon tyckte att hon inte behövde min hjälp. 

Hon började skippa skolan för att driva runt på stan, redan här tycker jag att någon borde ha satt ner foten och ja jag provade men fick då kalla handen av kommunen, men motiveringen att hon var ju 18år och ansågs i deras ögon som vuxen och fick då lära sig att de man gör får konsekvenser. 

Lite drygt en vecka efter mitt samtal med kommunen ringer min syster upp mej och jag tänker då att äntligen har de fått en konsekvens, så hon ska ringa och gnälla av sig lite,men så fel jag hade kunde jag i min vildaste fantasi inte förstå vid denna tidpunkt, nej hon berättade att hon mycket riktigt haft möte med kommunen ang situvationen med skolan men att hon nu var  på väg till Elgiganten då hon skulle få en ny Telefon då hon lovade att sköta skolan från och med nu. Men inte vart det någon bättring med skolkandet i och med de och vad gör kommmunen då? Eftersom att hon åter igen lovat att sköta skolan så köps det en ny dator. Konstigt hur man kan utnyttja systemet på detta vis, om ni tror att jag är avundsjuk så tror ni fel, jag känner att istället för att överösa henne med allt hon pekar på och säger att hon vill ha så kanske man istället ska ge de som en ev belöning om hon lyckats hålla de hon lovar, pratar med kommunen ang detta,att detta måste få ett slut då hon måste lära sig att de man gör får en konsekvens, skippar man skolan så ska man inte få en belöning för de, men dom väljer åter igen att inte lyssna på mig utan detta fortsätter och det är de ena efter det andra som hon påpekar att hon behöver och självklart lovar hon att sköta skolan.

Det hela fortsätter sedan så här under några år. 

När min syster går sista året så har hon siktet inställt på studenten,allt kretsar runt detta. Känner då att det är första gången hon fokusera på något som rör skolan och är det någonting jag har lärt mig av denna situvation så är det att man ska vara glad för det lilla. 

Jag bestämmer mig för att jag måste ta ett snack med min syster,eftersom att jag har haft löpande kontakt med skolan så vet jag att hon har massor att ta igen för att ens kunna ta studenten, jag tänker att jag vänder detta till min fördel i förhandlingen med min syster, jag lägger korten på bordet och förklarar att hon har massor med jobb för att kunna ta studenten och detta beror på hennes skolkande, för första gången är det som att hon förstår vad jag försöker säga och jag erbjuder mig att hjälpa henne att försöka komma ikapp men förklarar att det kommer att bli tufft och att det är hon som måste göra jobbet, jag finns där som stöd. 

Den hjälpande handen jag sträcker fram tar hon och vi börjar den långa och hårda vägen att komma i kapp i skolan, under de näst kommande månaderna har vi kontakt varje dag, vi träffas varje dag och jag har daglig kontakt med hennes handledare på skolan, efter nån vecka ger vårt hårda arbete resultat, skolan informerar mig om att hon aldrig varit så fokuserad som nu och fortsätter de så här så kommer hon att vara ikapp och hon kommer att nå målet -Att få ta studenten tillsammans med sina vänner. 

Allt detta genom att vi skapat fasta rutiner och genom att hon har en trygghet i form av mig och framför allt inget mera daltande. 

Så i juni tar hon studenten. 

Lyckan över att vi klarade de är helt ofattbar, det fullkomligt strålar om henne när hon står där på lastbilsflaket tillsammans med sina kompisar. 

Vi fixar tillsammans en liten studentfest till henne och där och då förstår jag varför vi klarade detta, jag lät henne vara i centrum och vi vände den tomhet hon kände efter mammas död till någon bättre, vi återfick kontakten och jag behöver ingen mer uppskattning än min syster leende och denna gång vet jag att det är äkta. 

Hade vi äntligen lyckats bryta den nedåtgående trenden och äntligen vara på väg på rätt spår igen? 

Denna lyckliga känsla skulle bara hålla i sig några månader...