Så kom den där dagen....
Har under en period mått rätt okey och kände som att de blev lite bättre dag för dag. Kände liksom hur livet sakta började återvända och att jag trotts mina kognitiva handikapp vågar och orkar mer! Men idag var de som att någon dragit ur pluggen till
energin och den bara försvann, de som känner mig vet att jag visar inte så mycket utåt och att jag biter ihop så länge de bara går, men nu gick de inte längre, hela min kropp skriker!
Jag känner mig så fruktansvärt ensam och övergiven och detta även fast jag har så otroligt fina människor runt mig, men vissa människor är riktiga energitjuvar och jag har väl vetat om de länge men inte velat inse att vissa människor kan vara dåliga för
mig!
Jag har alltid varit den personen som alla kommer till med sina problem och jag löser oftast de efter bästa förmåga, men när jag behöver hjälp så möts man av kalla handen och människor i min närhet förstår eller vill inte förstå att jag är sjuk, detta
är ingen sjukdom får jag höra, skaffa dej ett jobb så blir de bra, ja jo de är ju lösningen på allt, jag har jobb, både ett eget företag och jag är undersköterska, men de var just de som gjorde att jag hamnade här, men de här folk noll förståelse
för, enligt dom så är jag lat och arbetsskygg, ja men precis det är ju precis de som står i mina läkarintyg som en läkare har skrivit, eller inte!
Blir bara så fruktansvärt trött på människor som alltid ska tycka och tänka om alla andra, jag lovar, ni hade inte klarat en dag i mina skor!
Förlåt för detta inlägg, jag kände bara att jag behövde skriva av mig lite!
Önskar er en fin dag
