Detta inlägg har legat i min utkorg sedan i december 2018. Jag har varit osäker på om jag ska publicera detta pga att det är så mycket känslosamt inlägg och det rör upp en massa gamla känslor i mig. Men för att kunna gå vidare så måste detta få komma ut! 

Så här kommer inlägget, håll till godo! 

Kan redan nu varna för att detta kommer bli ett långt inlägg! 

Den 20 december var det 10 år sedan min älskade mamma lämnade oss för att fortsätta sitt resa till en bättre plats. Jag blickar tillbaka till den hemska dagen då jag fick det där förödande samtalet om att min mamma inte längre fanns bland oss. Jag hade 2 månader innan den 30 oktober fått vårt första barn, så livet var ju redan lite upp och ner pga den nya familjen och nu skulle jag tvingas att säga hejdå till min mamma, min stötte pelare, min bästa vän. Hur säger man hejdå till någon som betyder så otroligt mycket för en?  För en mamma ska ju leva för alltid, det är ju det man tror. Jag hade hoppats på att hon skulle få bli gammal, men istället valde hon att avsluta sitt eget liv vid blott 50år. Det var ett val hon gjorde, det är enligt mig ett själviskt val. Att hon mådde så dåligt var något hon ej visade utåt, det var en välbevarad hemlighet! Men varför sökte hon inte hjälp? Det finns ju jätte bra hjälp att få tänker ni, svaret på frågan är väldigt enkel , psykisk ohälsa är något skamfyllt, något smutsigt och den hjälp man får är under all kretik, sjukvårdens hjälp är att skriva ut tabletter som ska få en att må bättre, men utan att behandla orsaken till problemet, det kan ju vem som helst förstå att det blir inte bra! 

Även fast de gått 10år så känns det som igår, alla tankar och känslor jag hade då, blommar upp när jag tänker på det tragiska, men att skriva om det hjälper mig att bearbeta den oerhörda sorgen efter min mamma! 

Jag ska ta med er till den dagen straxt före jul. 

Dagen började som vilken dag som helst, vi var lediga både jag och Emil och vi vaknade och gjorde i ordning vår dotter Moa för vi skulle in till stan och fixa de sista julklapparna, efter det skulle vi hem till Emils mamma och äta middag. När vi satt vid middagsbordet så fick jag ett samtal från en vän till min mamma som frågade om jag hade hört något från min mamman idag, mitt svar blev att jag hade pratat med henne på morgonen, vi pratade med varandra varje morgon så det var liksom inget konstigt, vi pratade om kommande julafton och att vi skulle komma dit då, vilket hon såg fram emot, hon var en mycket stolt mormor och här skulle Moas första jul firas ordentligt. 

Mammas vän var orolig eftersom att det inte gick att få tag på henne, mamma var en sån person som alltid svarade i telefonen oavsett vad hon höll på med, det fanns alltid tid till nära och kära, om hon mot förmodan inte kunde prata så skickade hon ett sms att hon ringde senare, detta fick hennes vän att misstänka att något inte stod rätt till och där fick jag en klump i magen och det blev en massa ringande hit och dit. Klockan går och min oro bara växer för varje samtal och minuterna känns som långa timmar. Trots alla samtal så får jag inget svar.  Klockan börjar nu närma sig kväll och fortfarande inget svar, min lillasyster som bor hos mamma svarar inte heller i sin mobil, tusen tankar rusar genom kroppen och hela min kropp säger mig att något har hänt. Får efter många samtal tag på min lillasyster som berättar att mamma är på sjukhuset, mer vill hon inte säga, hon säger att en sjuksköterska kommer att ringa upp mig, så får jag mera info. Ska tillägga att min lilla syster är handikappad och har begåvningshandikapp, så det var inte av illvilja som hon gav de svar hon gjorde,  Efter ett tag så ringer en sjuksköterska från sjukuset och förklarar att min mamma inte finns mer att dom hittat henne och gjort upplivningsförsök men att hennes liv inte gick och rädda. Tusen tankar flyger genom mitt huvud och där och då känns allt bara som en dröm, en riktig mardröm. Tusen frågor går igenom mitt huvud, vad är det som har hänt? Hur mår min lillasyster? Min lillasyster är kvar på sjukhuset hos min mamma, rädd och förvirrad över vad som ska hända nu, jag ber att få prata med min syster och förstår nu att hon är i chock över det som hänt, men vi pratar en stund och jag säger att vi kan hämta henne, hon svarar då att hon vill stanna hos mamma, tänk om hon vaknar och så är det igen här. Jag förklarar då så försiktigt det går att hon kommer tyvärr inte att vakna mera, hjärtat har slutat att slå och hon finns nu på en bättre plats. Vi fortsätter prata vi båda behöver det, hon berättar att hon hade varit i stan för att överraska mamma med att köpa den där prydnads katten som hon så gärna hade velat ha, när hon åkte på förmiddagen var allt bra, dom åt frukost och städade lite, hon hjälpt mamma att byta några gardiner och flytta upp julgranskulorna för att det var ju första julen med hennes älskade barnbarn, hon var glad och positiv när min syster skulle ta bussen till stan, något hon självklar hade frågat om lov till. Dom pratar några gånger i telefonen under bussresan. Väl i stan så skyndar hon sig att gå till affären och köpa den där prydnads katten, hon går och tittar lite i affären medans hon väntar på nästa buss hem, hon provar då att ringa mamma för att fördriva lite tid, men får inget svar, så hon tänkte att mamma sa ju att hon skulle bada så hon ligger nog kanske i badet och lyssnar på dansband som vår mamma alltid gjorde när hon skulle bada. Hon kliver på bussen hem och somnar på bussen, vaknar en station innan hon ska av, humöret är på topp för att hon ska överraska mamma med julklappen, hon ska få öppna den på en gång tänker hon. Dörren är olåst så hon öppnar dörren och går in i huset, hon ser inte mamma, hon ropar att hon har kommit hem, hon går runt i huset för att se vart hon kan vara, hon hittar henne i sovrummet, sprit språngande naken ligger hon på sängen och det är väldigt ovanligt då vår mamma var väldigt pryd,  hon andades  inte och har en blå lila färg, min syster får då panik och ringer 112 för att få hjälp, ambulansen är snabbt på plats och gör upprepade återupplivningsförsök, men det går inte att få liv i henne igen. 

Den 20e dec kommer alltid att vara en mörk dag!! 

Den 20 dec så dödförklars min mamma och man bestämmer att hon ska obduceras för att få svar på vad det var hon dog av. 

Vi fick inga svar där och då utan brevet med obduktions resultatet skulle skickas hem till mig, läkaren rekommenderade att jag inte var ensam när jag öppnade detta brev. 

Veckorna innan brevet kommer känns som en evighet, många frågor väcks under dessa veckor och parallellt med allt detta så har det startas en polisutredning för att utreda om det ligger något brott bakom. 

Eftersom att det är vid jultider så stannar liksom allt av och vi får veta att mamma kommer att skickas till rättsmedicinska i Umeå för att det är där man planerar att genomföra obduktionen, men i väntan på att det ska bli vardag så får kroppen ligga i ett kylrum, kroppen tänker jag, det är min mamma du pratar om, men jag säger inget. 

I mellan dagarna tar vi kontakt med Fonus en begravningsbyrå och förklara för dom vad som har hänt och att vi behöver hjälp. Dom svara snabbt och vi förklarar att vår mamma vill bli begravd i Ljusdal där hennes dotter ligger. Dom ordnar då så att kontoret i Ljusdal samarbetar med dom här uppe hos mig så att vi får en bra dialog. Vi förklarar att hon är på obuduktion så vi vet inte när dom blir färdiga där. Han tar då kontakt med dom för att dels berätta att det är han som ska ordna med begravningen och dels för att han vill ha lite mera info så att vi kan planera mm 

Min moster bor i Ljusdal och hennes bekant har jobbat på just fonus så hon lovar att hjälpa mig med allt praktiskt. Hon ordnar och pratar och fixar! 

Allt känns då som att det inte är på riktigt, jag minns att det kändes som att min mamma hade åkt bort på semester och att hon nog skulle ringa tillbaka bara hon kom hem, kanske hade hon dålig mottagning på mobilen. 

Jag ringde faktist hennes mobil x antal gånger och önskade så att hon bara skulle lyfta luren och säga att allt var bra, men det gjorde hon aldrig! 

Datumet för begravningen kom allt närmare.

Begravningsdagen närmade sig och vi bestämde att Moa skulle få vara hos farmor och farfar den dagen, dels för att hon var så liten, det var långt att åka och hon var helt enkelt för liten för att förstå vad som hände! 

Begravningsbyrån frågade mig om jag ville se min mamma innan begravningen, för då skulle dom vänta med att skruva igen kistan tills att jag hade fått mitt farväl, jag tackade nej till de, vilket jag ångrar idag, för om jag hade gjort det så hade jag kanske fått mitt avslut som jag kom att söka efter år efter begravningen!

Min lillasyster som vid detta tillfälle bodde hos en familj på annan ort, valde också att tacka nej till att se henne. 

Begravningen var så fin och välplanerad. Prästen sa så mycket fina ord om min mamma och kyrkan var fin med blommor och tända ljus. Kan tänka mig att det var så här som min mamma hade planerar om hon själv haft möjligheten. Släkten samlades för första gången på många år, det kändes verkligen att det var min mamma som var huvudpersonen! Hon var personen som alltid hade fört alla samman och även från andra sidan så lyckade hon med det! För min mamma var familjen viktig och avståndet som var emellan var inget som hindrade henne. Man kunde nästan se hur hon stod där i kyrk dörrens öppning med ett stort leende på läpparna! "Jag lyckades än en gång att samla ihop dom" 

Efter begravningsceremonin så skulle vi ha begravningsfika, min lilla syster valde att inte närvara då det vart för mycket känslor för henne under begravningen. Vi hade valt att det skulle serveras smörgåstårta, då det var en av min mammas specialiteter, hennes smörgåstårta var välkänd och när hon bjöd på den så var det en självklar succé! 

Man kunde nästan se min mamma sitta där och granska tårtan och förklarat vad dom skulle ha gjort annat för att få den perfekta tårtan, självklart med glimten i ögat, det var sån hon var! 

Vi fikade tillsammans och pratade gamla minnen, några av mammas barndoms vänner var med och dom berättade om mamma som ung, vilka tokigheter dom hade hittat på osv, vi satt där säkert i 3-4 timmar och fikade och pratade, det kändes skönt att få dela min sorg med alla dessa personer som på ett eller annat sätt varit delaktig i min mammas liv. Även fast det var en sorglig stund så kände man glädjen, glädjen för att alla människor i rummet hade egna fina (och tokiga) minnen av min mamma, hon har lämnat stora avryck i människors liv, det var sån hon var, hon spred glädje och var omtänksam mot alla hon mötte. 

Det känns bra i hjärtat att alla dessa fina människor som fanns i detta rum delade min bild av min mamma, för mig var hon en superhjälte, som mot alla odds skapat sig ett bra liv. 

Det blev självklart även många tårar då man insåg att den fina personen som man pratade om inte finns med oss mera!

Men min mamma sa alltid att när jag dör så ska jag bo på ett rosa moln och titta ner på er. 

Några veckor efter begravningen så kommer dagen när brevet äntligen kommer och det är med mycket blandade känslor som jag håller detta i min hand, jag öppnar inte brevet den dagen och inte dagen efter heller, sanningen är att det tar min 2 veckor att få modet till att öppna detta brev. 

Jag öppnar brevet ensam trotts att läkaren rådde mig till att inte vara själv, då det kan vara mycket känslosamt. I brevet kan man läsa om hela obduktionen, inget fel på något av de inre organen som kan förklara dödsorsaken, man hade hittat mediciner i blodet och i maginnehålet, för att inte gå in på några detaljer så ansåg man att den möjliga dödsorsaken kunde vara förgiftning av läkemedel, dock ingen självklar överdos av något, utan de var de vanliga medicinerna hon hade på recept. Man antog att det var det som hade dödat henne, dock var man inte 100% säker, men man hittade inget annat! 

Kom som en chock. 

Brevets innehåll kom som en chock för mig och precis som läkarna hade sagt så var det mycket känslor, jag hade förvänta mig att få ett svar, men jag lämnades men ändan mera frågor. Tyvärr var det ingen som kunde eller ville svara på dessa! Polisutredningen blev klar då man inte misstänkte något brott, jag fick åka till polisstationen och hämta mammas tillhörigheter som plombok, diverse smycken mm, även detta var mycket känslosamt, att få mammas tillhörigheter gjorde det ändå mera verkligt att hon aldrig skulle komma tillbaka! 

Meddelande från andra sidan. 

Jag tror på det andliga och är medveten om att det finns lika många åsikter om detta som det finns människor på jorden. Men jag har upplevt saker som gör att jag tror på detta, de kommande dagarna så kommunicerade min mamma med mig genom drömmar, jag drömde att vi pratade i telefonen och hon berättade att hon nu fått ro och att jag skulle sluta älta saker som jag inte kan få svar på, låt allt bara vara, jag har det bra nu och det är huvudsaken! Hon återkomm sedan under flera dagar i mina drömmar och i mina tankar. Man kunde känna dofter av nykokt kaffe trotts att det inte fanns något kaffe, man kunde ana en svag doft av cigarettrök trotts att ingen av oss röker, det var min mammas sätt att visa att hon är nära! 

Min mamma finns fortfarande kvar här hos oss trotts att de gått 10 år, hennes barnbarn har nu blivit 5 st och trotts att det endast är Moa som har fysiskt träffat henne så berättar alla barnen att det är någon som brukar sitta på deras sängkant och när vi kollar på gamla kort så ser dom ett kort på dej och frågar vem det är, för det är hon som brukar vara hos mig på natten. Svara då att det där är din Mormor. Barnen har berättar så mycket för mig om henne som man inte kan veta om man inte har sett eller träffat henne! Så nog finns hon här hos oss. Våran skyddsängel! 

Hon får gärna vara kvar, gillar vetskapen av att barnens mormor och min mamma fortfarande är den del av oss! 

❤️🧡💛💚💙💜🖤❤️🧡💛💚💙💜🖤❤️🧡

Hoppas ni har en super bra dag! 

Kramar ❤️ A