Varför vill man till varje pris få allt och alla att tro att allt är som de brukar, till kostnad av ens egna hälsa? 

Saker som jag gör både medvetet men framförallt omedvetet och hur de känns för mig. 

▪️ Om någon frågar hur det är, så svarar man "jo det är bra." Detta för att då slipper man förklara hur det egentligen är och VARFÖR det är så och HUR det känns. Säger man att allt är bra så tar diskussionen  slut där och man går vidare i samtalet. 

▪️Undviker att umgås med människor, dels av min egen rädsla över att folk ska se att jag tappar ord, inte förstår eller tappar fokus och då skatta åt mig. Jag hör oftast inte själv att orden kommer ut fel, utan de är alltid någon som på pekar detta för mig och det får mig att känna mig dum. Sen är det en väldigt skillnad på att skratta MED eller ÅT mig. Jag undviker också att umgås med människor av den andledningen att jag blir så fruktansvärt trött i kroppen och huvudet. Som det känns för mig så är det som att min hjärna inte kan sortera ut intryck, utan allt tas in helt ocensurerat och de blir bara ett surr och smet i huvudet.

▪️"Du ser ju inte sjuk ut". Man har bättre och sämre dagar, de bra dagarna kanske jag orkar göra saker. Sen finns de dåliga och riktigt dåliga dagar, de dåliga dagarna har jag panikattacker och extremt svårt för att koncentrera mig, dessa dagar känns de som att det är kola i huvudet, allt går så trögt och kroppens signaler kommer liksom aldrig fram. Sen har vi de riktigt dåliga dagarna då INGENTING fungerar. Dessa dagar börjar man fundera över om de är värt att leva detta liv om jag ska må så här. 

▪️jag gör inte saker på egen hand, just för att jag vet att de ofta blir fel, saker hamnar fel, jag glömmer bort allt. Känner mig lite som fisken Doris i Hitta Nemo. Kan sitta med en grej i handen och verkligen inte veta vad man ska ha den till.

▪️ undviker folk, för att jag har väldigt nära till gråt, jag kan sitta och stor grina i tvättstugan just för att jag inte kommer i håg hur man knäpper på tvättmaskinen. 

▪️ när jag försöker föra ett samtal, så kan jag komma på mig själv att sitta och le och jag ser läpparna röra sig på de övriga men för mig låter de som ett brus och ler jag så kanske dom inte märker de! 

▪️ måste skriva ner ALLT för att inte glömma, tex att jag ska äta, borsta tänderna, gå på toa mm 

Jag känner nämligen ingen hunger. Allt som man tidigare gjorde av bara farten, får man nu skriva ner för att inte glömma. 

▪️När jag ska ringa någon (vilket jag helst undviker) så måste jag skriva ned vad jag ska säga och då verkligen ordagrant för att inte glömma, glömmer jag eller tappar tråden får jag panik och har paniken börjat så sitter den i.

▪️Den konstanta oron över precis allt, man är liksom rastlös men ändå helt slut, kroppens alla sinnen och känslor och varje muskel är på helspänn hela dygnet. En trötthet som inte går att vila bort! 

▪️jag tvingar ofta mig själv att åka på födelsedagskalas och till olika arrangemang som anordnas av släkt. Detta för att jag inte vill verka otrevlig eller att jag ska verka ointresserad eller att jag inte bryt mig. Jag tar då på mig "My happy face" och verkligen anstränger mig för att verka normal, jag undviker även då att prata så mycket just för att jag vet att de kommer att komma ut fel i min mun. Den innre stressen trycker jag undan och ler. Dagarna efter detta så fungerar ingenting för mig, jag fullkomligt skakar i hela kroppen och vad jag än gör eller inte gör så har jag en konstant oro i kroppen. Dessa dagar gömmer jag mig hemma, då dessa dagar ser ingen hur jag mår.

▪️ sömnen är ju ett kapitel för sig, den funkar helt enkelt inte. Jag sover inte många timmar per natt då jag ständigt vaknar! 

▪️paniken som uppstår när,hur och vart som helst, man börjar känna sig varm i kroppen och känner hjärtat dunka hårt i bröstet och blodet börjar rusa, då vet jag att det är försent att stoppa, panikattacker är ett faktum. 

▪️dödsångest och självmodstankar på samma gång, jag är rädd för att dö, men de dagar jag mår som sämst önskar jag inget hellre än att få dö, om det är enda sätter att få bort denna hemska ångest och detta eviga mörket, om jag ska må så här och inte kunna göra de jag älskar mest av allt, vad är då meningen med livet? 

Samtidigt vill jag inte lämna mina barn och min underbara sambo, men där och då struntar jag fullkomligt i allt och efter får jag sån fruktansvärd ångest och dåligtsamvete över att jag ens tänkte tankar på att ta mitt liv. 

▪️dåligt samvete, är något jag brottas med dagligen, jag kan få dåligt samvete över precis vad som helst,men den finns där som en klump i magen, allt jag kunde ha gjort, allt jag skulle ha gjort, allt som andra tycker att jag ska göra,jag är fast i en kropp som inte längre vill leva. 

▪️dålig självkänsla och självförtroende, det spelar ingen roll hur ofta jag får höra att jag är fin, snäll, duktig mm, jag känner mig iaf totalt värdelös och ful, tråkig och dum. Jag hatar att vara den jag är nu, eller den jag har blivit tackvare denna sjukdom. Allt jag vill är att bli mitt vanliga glada, lyckliga och levnadsglada jag igen, men en sak som jag har blivit bra på, ja till och med en expert på är att spela mitt gamla jag inför andra. Men vissa ser igenom min mur och fattar att de bara är ett spel. 

Fast i en kropp som inte vill leva 

Hur länge ska man orka kämpa ? 

När vänder de?

❤️// A