Vem ska lyfta mig när jag faller ?
Det är den stora frågan, som jag tyvärr inte har ett bra svar på. Jag är personen som ALLTID stöttar och lyfter andra, jag tvekar inte ens en sekund på att hjälpa någon när nån behöver hjälp med någon, litet eller stort så finns jag där! Alltid i
alla väder så står jag stadigt och är den trygga punkten. Men det finns ögonblick då jag inte är lika stark och inte är lika stark som jag visar utåt, det finns dagar då allt bara är svart och jag faller utan skyddsnät och då finns ingen där för
att lyfta mig. Visst är de komiskt? Att den som ger och ger aldrig får någonting tillbaks.
Till viss del rår jag för detta själv, då jag som sagt inte alltid visar hur jag mår, utan när bägaren är full så rinner de över, men någonstans så tycker jag att människor som känner mig och som vet vem jag är borde se bortom mina murar och när jag
på frågan hur jag mår svara det är bra, då borde dessa människor se att det är inte mitt svar utan det är svaret jag ger för att människan som frågar utstrålar att det att man inte vill veta, utan det är mer en artighetsfras, om jag skulle tala
om hur det faktist är så blir de obekvämt och jobbigt för personen. Men har ni någon gång kännt er så fruktansvärt ensamma? Även fast det är fullt med människor i rummet ? Ibland känner jag mig osynlig och ibland så kan man ta på känslan av att
inte höra till sammanhanget, man befinner sig på en plats för att de förväntas av dej och inte för att du vill eller någon annan heller för den delen, man drar sig undan och ingen märker att man försvinner förens flera timmar senare, jag har varit
inne med ett av barnen hör jag mig själv säga, men den egentliga anledningen är att du känner dej så i vägen, människor pratar med dej för att dom måste för att de förväntas av dom. Jag har av dessa anledningar valt att medvetet ta avstånd från
allt och gå in i min egen bubbla, för där finns inga förväntningar och jag kan få vara jag, utan att någon kan tycka eller tänka. Jag har svårt för att inte säga mycket svårt att släppa männnior nära, det är väldigt få människor som faktist känner
mig på djupet.
En av dessa är min vän Malin, vi har hängt ihop sen gymnasiet och nu bor vi mer än 100mil i från varandra, men vi har kontakt om inte dagligen så flera gånger i veckan, vi är så otroligt olika som personer, men något förde oss samman och hon är en av,
om inte den enda som faktist ser över mina murar och ser mig för den som jag är, hon är den finaste människan i hela värden ❤️. Jag vet att jag har mycket att jobba med för att komma till en punkt där jag mår bra igen, ibland så tar vilja att bara
lämna allt över, men någonstans inom mig så vet jag att jag förtjänar att må var och att jag är precis lika värdefull som alla andra.
Men en sak som har slagit mig de senaste veckorna är hur en person kan uppfattas på ett sätt av omgivningen för att vara den totala motsatsen när dörren stängs? Hur kan en en person vara så fruktansvärt elak, men ändå vara så otroligt toppen och helt
perfekt i andras ögon? Varför är mina känslor så fel? Varför är allt med mig så fel? Lite som att man vill ha kakan i det här fallet tryggheten men ändå äta kakan i de här fallet att det är lite tråkigt så man börjar se sig om efter annat.
Jag är medveten om att jag inte är lätt att vara med, det är som en bergochdalbana med uppgångar och nedgångar, men hur kommer det sig att vid uppgångarna är allt så bra och alla delar denna glädje, men när nedgången kommer så finns ingen där för att
försöka lyfta dej upp igen, Näe då låtsas man som att allt är okey och undviker mig mer tills jag själv sväljer allt och säger förlåt för att jag inte har mått så bra, men det är bättre nu, även om det är den största lögnen,så är det ändå jag som
måstet steget
Ibland så gör de så ont, så fruktansvärt ont!
Önskar er alla en bra dag 🙏
