Vi väntade vårat tredje barn och vi var så klart överlyckliga, detta var ingen planerad gravidetet på något sätt, utan en underbar överraskning och en abort var det aldrig frågan om då vi tidigare gått igenom några missfall.

Vi väntade med att tala om den glada nyheten för våra andra barn och övrig familj tills den magiska veckan 12, då risken för missfall mm minskar den veckan. 

Det kändes som en normal gravidetet och man såg med spänning fram emot de första ultraljudet som sker runt vecka 18.

Fram tills det kändes det som att tiden kröp fram och en morgon vaknar jag av att jag har så fruktansvärt ont i magen och jag blödde från underlivet, enligt mig mening så var det en kraftig blödning, som en riklig mens. 

Det första som kom upp i mitt huvud var missfall igen. 

I ren panik ringer jag in till kvinnokliniken och förklarar vad som har hänt, sjuksköterskan i andra änden av luren, lugnar mig och talar om att man kan blöda under en gravidetet pga att man har ökad blodmängd i kroppen och de gör så att man blöder lättare och om de inte gett med sin till lunch så skulle jag ringa igen. När jag lagt på luren så upphör blödningen och det magontet jag tidigare känt var som bortblåst. 

Börjar känna mig lugn och kanske hade sjuksköterskan rätt? 

Veckan före det planerade rutin ultraljudet, så har jag en konstig känsla av att något är fel, jag kan liksom inte sätta fingret på vad det är, men att något är fel är jag vid detta tillfälle helt övertygad om. 

Jag tar då kontakt med min barnmorska och förklarar min oro och hon förklarar då för mig att varje gravidetet är unik och att man ofta jämför med tidigare graviditeter och att de mest troligt är mina gravidetets hormoner som spelar mig ett spratt, men att hon förstår min oro pga de tidigare missfallen, hon menar att graviditeten inte är så långt gången än så att hon kan inte lyssna på hjärtat för att lugna mig. 

Eftersom att ingen verkar ta min oro på allvar, så intalar jag mig själv att de är nog hormonerna och mina tidigare upplevelser som spelar mig ett spratt och det är ju endast en vecka kvar till ultraljudet. 

Så kommer dagen som vi ska på det efterlängtade ultraljudet och äntligen ska jag få bekräftat att det är mina hormoner som sätter spöken i hjärnan på mig, äntligen skulle jag få veta att allt var okey. 

Väl på sjukhuset så börjar man genomföra ultraljudet och barnmorskan som utför det säger att hon ska titta och gå igenom de punkter de följer vid ett ultraljud och sen kan hon berätta vad hon ser, barnmorskan blir helt tyst och det känns som att hon letar efter något. Den skärm som man själv kan se vad hon ser på sin, släcker hon ner efter en stund och hon säger att hon ska hämta en kollega som får kolla med henne. 

Paniken man känner inom sig nu är totalt obeskrivlig, kollegan en äldre barnmorska kommer in och presenterar sig och förklarar att dom under dagen haft problem med denna maskin och ber oss flytta till ett annat rum. 

Hoppet är de sista som överger en människa sägs de och nu kände jag en aning hopp över att de skulle vara fel på maskinen och inte på min bebis i magen. 

När vi har kommit till de andra rummet, så går igenom samma procedur en gång till, men denna gång är de två barnmorskor som undersöker min mage och dom ser mycket allvarliga ut. 

Efter en stund, känns som en evighet så säger den äldre barnmorskan att vi måste konsultera med en läkare, dom skulle gå och kontakta henne så att även hon kunde ta en titt och så lämnar dom rummet utan att säga någonting till oss.

Så där sitter jag och min sambo helt ensama i ett stelt undersökningsrum med en massa frågor och funderingar om vad som händer och vad som är fel, för att något är fel råder det inte längre några tvivel om. 

Sekunderna känns som timmar och när dom kommer tillbaka är dom tre som ska titta på ultraljuds skärmen. 

Läkaren börjar gå igenom magen med ultraljuds maskinen och säger något på läkar språk till barnmorskorna som ser mycket allvarliga ut, men fortfarande är det ingen som säger något till oss. 

Efter den längsta stunden i mitt liv säger läkaren äntligen något och de hon säger då får mig att totalt hamna i chock, hon förklarar att forstet som dom kallar min bebis inte har några hjärtslag, fostret i din mage lever tyvärr inte längre. 

Där och då fick den oro jag känt veckan innan en bekräftelse, jag blir så fruktansvärt tom. 

Läkaren förklara att hon vill försöka att mäta foster för att se vilken vecka det avled i och i mina öron låter det så grymt att få höra dessa ord, men jag låter henne göra det! 

Hon förklarar vidare att hon gör detta för att man ska kunna planera för hur man ska kunna avlägsna det, alltså vilken metod som är lämpligast.

Hon bedömer att jag enligt sista mens skulle vara i vecka 18 och efter att hon gjort sina mätningar så får hon fram att fostrets hjärta hade av någon anledning slutat slå vecka 17, alltså veckan innan ultraljudet. 

Och då kunde man genomföra en Sk Skrapning + medicinering. 

Jag och min sambo får träffa en annan barnmorska som bokar in skrapningen nästa morgon, jag får en tablett som gör att graviditeten avstannar, för det finns ju inget levande foster men de förstår inte kroppen, förklarar hon, sen får jag med mig några tabletter hem som jag ska ta vaginalt några timmar innan besöket, dessa ska göra så att livmodertappen ska mjukas upp och börja öppna sig.

Inte mycket sömn den natten, tankarna bara snurrar i huvudet, om någon tagit min oro på allvar hade man då på något sätt kunnat rädda min bebis ? 

Dagen är det det alltså dax för skrapningen och den konstiga känslan av tomhet finns kvar. 

Efter ingreppet vaknar jag upp något groggy på uppvaket, personalen där är då trevliga och omtänksamma, efter en stund får jag åka hem. 

Känns som att dom tog en del av min skäl där och då! 

När vi var på det där hemska ultraljudet och dom mätte bebisen så frågade jag om de gick att se kön på bebisen, vilket i stunden kändes viktigt för mig, min sambo tyckte att de var onödigt så han ville inte veta, då sa läkaren att jag kan skruva de på en lapp och stoppa i ett kuvert, så kan du öppna de om du vill vid ett senare tillfälle. 

Som att det inte vore nog med att genomgå allt de vi precis gjort, så var vi nu också tvugna att berätta för alla om de tragiska.

Det absolut värsta var att tvingas berätta för de stolta och mycket förväntansfulla storasystrarna, att de inte skulle få bli storasystrar till denna bebis, då den hade somnat i mammas mage och aldrig kommer att vakna något mera. Dom tog detta mycket hårt och blev så oerhört lessna och dom hade väldigt svårt att acceptera att det inte skulle komma någon bebis, att mammas mage nu var tom! 

Många frågor blev de den eftermiddagen 

Och vi försökte efter vår egen förmåga besvara alla så gott vi kunde, men en fråga som var så stark och så känslomässigt jobbigt var frågan om vart bebisen var nu, vart gjorde sjukhuset av deras lillasyskon? 

Hade sjukhuset en kyrkogård där alla bebisar kunde få bo? 

Lyckligtvis så finns det en kyrkgård precis brevid sjukhuset, så vi bestämde att de var nog där sjukhuset lät alla bebisar som aldrig vaknar mer få bo. 

Vi hanterade sorgen var och en på sitt håll och alla hanterade den på olika sätt, inget sätt var sämre än de andra! 

När de gått några veckor och jag en eftermiddag skulle städa tjejernas rum så hittar jag täckningar som mina fina tjejer hade ritat till bebis, "Till Lova" stod de på dom, gråten kommer och jag förstår hur hårt detta har tagit på flickorna, hårdare än jag någonsin hade kunnat tro. 

Flickorna hade döpt bebisen till Lova. 

Då kom jag ihåg kuvertet som läkaren givit mig och gick ner, där låg kuvertet i innerfickan på min ytterjacka precis som jag lämnade det och jag öppnar det och ser att de står FLICKA på brevet! 

Där och då bestämmer jag mig för att vi måste dela vår sorg och inte längre sörja var och en på sitt håll, vi måste prata med varandra. 

Hur kunde dom veta att det var en liten flicka som låg i min mage? Detta hade jag nämligen inte berättat för någon.

Senare samma dag så pratar jag med flickorna om bebisen i magen och dom hämtar täckningarna jag tidigare hittat och jag frågar varför dom döpt bebisen till Lova? 

För att på förskolan  har vi lärt oss att love betyder kärlek och det kändes som att de bodde en liten flicka i din mage och vi älskar henne, var svaret jag fick! 

Lova är familjens änglabarn ❤️

Barnen pratar fortfarande om Lova, trots att de nu gått fem år sen hon lämnade oss! 

Dom berättar gärna för sina vänner om Lova som är ett änglabarn. 

Vi pratar fortfarande om Lova dagligen, det är så vi bearbetar vår sorg, hon kommer aldrig att glömmas bort, trots att hon aldrig hann födas in i denna värd, så kommer hon alltid att vara en del av den och en del av vår familj!