Förlåt....
Det finns en gräns för alla människor, en gräns hur mycket man orkar.
Man känner själv när gränsen är nådd.
Min gräns har jag förlänge sedan passerat och jag har länge befunnit mig i tankarna någon annan stans.
Denna plats dragning kraft har nu blivit allt mer stark och viljan över att allt bara ska ta slut är så ofantligt stark.
Jag vet inte hur jag ska kunna berätta om min alla högsta önskan, önskan jag har är att allt bara ska bli bra, jag vill kunna må bra, få må bra. men just nu känns denna önskan allt förlångt bort och det känns som ett mål som aldrig kommer att nås.
Det finns en känsla av att bara ge upp och lämna allt, så alla kan fortsätta med sina lyckliga liv.
Då skulle de svara fåret vara borta föralltid.
Det finns så många människor som skulle kunna ta din plats och på alla plan göra ett mycket bättre jobb än du gör.
Vara en bättre mamma, en bättre flickvän, en bättre kompis, en bättre människa än du.
Kort sagt skulle i stort sett vem som helst kunna göra allt de du gör fast mycket mycket bättre och de vet du om och det är det som dej så lessen.
Tårarna rinner ner för dina kinder och tankarna springer åter igen iväg, kommer du alltid att må och känna så här? Vad är i så fall meningen med att fortsätta kämpa?
När det är som allra mörkast så spelar inget längre någon roll, allt blir värdelöst och tråkigt!
När det är som allra mörkast så kommer tankarna kring döden, du är inte rädd för den, utan de skulle vara en befrielse, dels för dej själv, du kan inte fly från dej själv längre och dels för de som står bredvid dej och inte kan hjälpa dej.
Dom vill så gärna hjälpa men vet inte hur dom ska nå fram och inte heller vad dom ska göra, deras hopplöshet känner du och du vill inte att dom ska behöva uppleva detta, du vill inte att någon ska må dåligt pga dej.
Du får dåligt samvete över att du får andra att må dåligt och det blir en nedåt gående spiral.
Ångesten över att andra mår dåligt pga av dej tar sin överhand och du vet inte hur du ska hantera denna känsla av totalt hopplöshet.
Din framtid, du saknar förnärvarande helt framtids tro och framtidshopp.
Du vill inte längre må så här och du kan inte hantera detta på egen hand.
Om du ska få din framtid tillbaka så måste du få hjälp, det skämmer dej.
Men det är det som måste till för att nån gång kunna komma tillbaka och bli någorlunda dej själv.
Du har äntligen själv förstått att du behöver hjälp.
Förlåt för att jag fått mina nära och kära att må dåligt och känna en oro över mig!
Tack för att ni fortfarande står vid min sida!
❤/A
