Det är okey och må skit ibland!

Alla graviditeter är olika, ingen är den andra lik. Det har vi ju alla fått höra och att man inte ska gämföra sig så mycket med andra. Alla som inte är gravida eller någonsin har varit det verkar tro att man går runt på små rosa moln hela dagarna och allt är bara så där super bra.  (null)



BAM så är det absolut inte, jag säger inte att det inte är värt de i slutändan, men när du är mitt i det så känns de jobbigt. 
(null)

 
I början av graviditeten mår en del illa och kräks, men det får man ju höra att det är supet vanligt, ja jo men om illamåendet och kräkningarna håller i sig i 9 månader är det inte roligt. Sen har vi förstoppning, foglossning, svullna ben och ett humör från hell. Om det är att gå runt på rosa moln så får de gärna vara, men när den stunden kommer då ditt barn kommer till värden så är allt detta glömt och en känsla av lycka infinner sig. Det är en häftig resa, gravidetet är en så otroligt häftig upplevelse och där och då ser man hur otroligt stark kroppen är! Så det är okey att inte vara helt på topp varje dag! 

Nu är jag också väldigt nervös inför mötet med Freja barnmorskorna och sedan med läkaren, för det är ju dom som bestämmer om jag får mitt kejsarsnitt eller inte! Tänk dej att din vilja ligger i någon annans händer, det är någon annan som bestämmer vad som är bäst för dej och ditt ofödda barn. Det som skrämmer mig är att dom kommer att tycka att jag har fött vaginalt 4 gånger så en till skadar liksom inte, även fast den sista slutade i katastrof, 
(null)

dels var det inte någon barnmorska i rummet när krystvärkarna startade och det var en undersköterska som fick ta emot min dotter då det var överfullt på förlossningen, när barnmorskan väl kom så konstaterade man att moderkakan satt fast och man började då trycka på min redan ömma magen och de upprepades, i ca 45 min höll man på så, innan jag sa att jag orkade inte mera och man sa att då fick man liv att ringa till operation. Under dessa 45 min så förlorade jag över 3,5 liter blod och min sambo har förklarat för mig att förlossningsrummet såg ut som en scen ur en skräckfilm, det var blod överallt, eftersom att det var fullt på förlossningen och på BB så fick vi åka hem redan efter 6 Tim, eller fick och fick, dom hade inte plats för mig helt enkelt! 
Och tiden efter var då början på min resa som man har kunnat följa här på bloggen, min psykiska ohälsa och min depretion och mina panikångest attacker, det tog mig 1,5 år att komma tillbaka och bli mitt vanliga jag igen och denna resa vill verkligen inte gå igenom igen... det önskar jag inte min värsta fiende! Det är anledningen till att jag vill ha ett kejsarsnitt! 

Önskar er en fin dag!! 







Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

bondemamman.blogg.se

Livet på en gård och jobbet som bonde både på gott och ont,vardagen med 4 barn och mina tibetanska mastiffer, livspussel och allt mellan himmel och jord!

RSS 2.0