Men jag ska göra det lite enklare för er som inte läst hela historien, min lillasyster har ett förståndshandikapp och en lindring utvecklingsstörning, absolut inget fel med de jag älskar henne precis som hon är! 

Min lilla syster,Veronika som hon heter har haft en väldigt tuff uppväxt då hon blev mobbad i skolan för att hon var annorlunda. Hon fick byta skola för man ansåg att de var lättare att flytta på henne istället för mobbaren. Den skolan skulle komma att ligga nästan 7 mil från hemmet och i en helt annan kommun och de skulle innebära att hon skulle få bo på elevhem, ja det är väl inget konstigt kanske ni tänker nu, det gör ju nästan var enda gymnasieelev, jo det är ju sant, men min syster var ingen gynmasie elev utan hon gick i mellan stadiet. Kommunen ville alltså placera en flicka i mellanstadiet med utvecklingsstörning och begåvningshandikapp på ett elevhem drygt 7 mil hemifrån, sagt och gjort så fick kommunen sin vilja igenom. Det var här som de stora  problemen började som senare skulle få min lilla syster att sitta inlåst på rättspsyk i Sundsvall, men vi kommer till de senare. Först verkade de som att allt skulle bli bra, hon trivdes på den nya skolan och fick snabbt nya kompisar. Månaderna gick och min syster kom hem till mamma på helgerna precis som vanligt, men vi började märka av en annan sida av henne, hon började ljuga och blev väldigt manipulativ, detta började få oss att ana ugglor i mossen och vi började ha allt tätare kontakt med skolan och elevboendet, de skulle då visa sig att hon hade stor frånvaro från skolan och hon försvann på nätterna från elevboendet, allt detta hade under dessa månader rapporterats till den socialhandläggare som beslutat om att detta var en bra lösning för min syster. Men ingen info hade nått min mamma. Min mamma kämpade hårt för att få min lillasyster tillbaka till den by skola där hon blev flyttad i från och hade lång kontakt med barn habiliteringen som höll med min mamma, men socialhandläggaren gick i mot och påstod att de "var de bästa för Veronika ", man ska komma ihåg att min lillasyster var inte omhändertagen av soc på något sätt, det fanns iallafall inget beslut på de. Min mamma menade att de soc höll på med var att försöka knäcka henne och få henne att vara en dålig förälder. 

"Jag orkar inte mer" 

I december 2008 så hade sociala psykiskt misshandlat min mamma under en så lång period att hon valde att avsluta sitt liv, dagen innan hade jag pratat med henne och hon sa då att hon inte orkade med detta något mer, nu fick de vara nog, jag kunde aldrig i min vildaste fantasi ana vad som komma skulle. 

Morgonen där på får jag ett samtal från sjukhuset där dom berättar att min mamma tyvärr har avlidit och att de var min lillasyster som hade hittat henne, eftersom att hon var hemma på jullov. 

Tiden som följer efter det är mest mörk och jag kommer inte i håg så mycket den, min lillasyster fick bo tillfälligt hos en familj som tidigare varit kontakt familj åt henne, medans jag i någon sorts dimma ordnade allt de praktiska. 

"Social håller inte med mig" 

Sen drar karusellen igång och jag påtalar att Veronika är minderårig och jag är den enda anhöriga som finns här uppe, så rent logiskt borde hon bo hos mig. Jag påtalar också att hon lider av en utvecklingsstörning och ett förståndshandikapp som medför att hon är väldigt lätt att manipulera och att hon själv har blivit väldigt manipulativ de senaste åren, jag menar att hon är absolut inte dum snarare tvärt om, hon är mycket väl medveten om sina handikapp och vet precis när hon kan dra fördel av den och inte. Hon behöver någon som kan sätta tydliga gränser. Men social håller inte med mig, för handläggaren hade ju träffat min syster i 10 min och tyckte att hon verkade som vilken tonåring som helst, men att hon självklart var påtagligt lessen över de som hänt, det bästa för Veronika enligt henne var att få lugn och ro i alla fall över jul. 

Jag har vid det här lager fått hela socialförvaltningen i mot mig och dom tycker att jag inte ser vad som är bäst för Veronika. 

Jag träffar inte min syster på länge, känns som en evighet, men på begravningsdagen så träffas vi och hon ser helt borta ut, hjärntvättad. Hon går på tunga mediciner för att lindra ångesten och mardrömmarna får jag till svar. 

Ungefär vid denna tidpunkt bestämmer familjehemmet där hon nu bott i några veckor att hon inte längre kan bo kvar, dom anser att hon är farlig och inte fungerar med familjens övriga barn, hon får då bo på ett akutboende, där ifrån rymmer hon och placeras då på ett ytterligare hem, där fungerar de bra och hon börjar att trivas och familjen har erfarenhet av  barn med särskilda behov, men så en dag funkar de inte, familjen anser att hon är ett svårt fall, som har svårt att komma till ro, saknar fast punkt och att hon skulle behöva bo på ett boende där man har mer och bättre resurser att tillgodose hennes behov. 

Kommunens svar på detta är att ge Veronika en egen lägenhet med personal, de låter kanske jätte bra, men ja nu kommer menet, den vårdtagande får själv bestämma hur mycket eller lite hjälp han eller hon behöver, Veronika som är en trotsig tonåring behöver så klart ingen hjälp alls enligt henne själv och kommunen gör ingen uppföljning på boendet. Vad jag tycker och säger bryr sig så klart inte kommunen om. 

"Jag fixade de" 

Jag hjälper min syster så gott de går och även om sne stegen varit många så lyckas min syster gå ut gymnasiet med bra betyg och hon är så stolt när hon bjuder in oss på tårta för att fira hennes dag! Tänk att jag fixade de säger hon med ett leenden på läpparna. Jag tror nu att de börjar bli bättre, men den känslan är bara kortvarig... när skolan är slut så har hon inte längre någon fast punkt, hon blir åter igen lämnad vind för våg och eftersom att hon nu har hunnit bli 18 år så är hon nu myndig, och de är något som hon verkligen utnyttjar till Max, för enligt henne så kan ingen bestämma över henne nu, jag fixar ett sommar jobb till henne genom LSS, det struntar hon i at gå till och driver istället runt på stan nattetid och hittar på tok. Istället för att här sätta ner foten och förklara för henne vad man ska och inte ska göra, så tar kommunen till en ny taktik, man väljer att muta Veronika tills hon gör som dom vill, hon får allt hon pekar på om hon gör ditt eller datt och de funkar ju ett tag, sen är de nya påhitt och nya grejor, snart ser hon ju hur fe funkar, hon gör något tokigt och hon får köpa en ny sak. Efter någon månad inser även kommunen att de inte leder någon vart så man väljer då att byta taktik, man drar in allt.

"Dömd till vård"

Detta kom senare att bli en anledning till de fruktansvärda, min syster tänder eld på sina gardiner och sina sängkläder och grips senare av polis och i väntan på dom placeras hon åter igen på ett ny boende, denna gången en gruppbostad, men även där funkar de inte och hon sätter åter igen eld på sitt rum, hon döms sedan till vård och i skrivande stund sitter hon kvar där nästan 4 år senare. 

Jag tycker att detta är en oerhört tragiskt människo händelse, för vad hade hänt om hon fått flytta till mig från början och på de sättet fått en familj, en fast punkt och framför allt en trygghet! 

Jag kan bli så arg när jag ständigt läser om liknande fall i dagstidningar, för de verkar som att dessa vilsna själar inte är mer värda än numret på deras ärende, för de känns som att så länge man kan bocka av ett ärende så är det bra, sen hur de går för människan bakom ärende nr är helt oväsentligt. Det är tragiskt hur olika myndigheter kan förstöra livet för en så ung person! 

De va de jag hade att bjuda på idag! 

Önskar er en fortsatt trevlig dag! 

Kramar /A❤️