Fast i min egen kropp!!

Varför känns det som att man står och stampar och liksom inte kommer någonstans. 

Kanske meningen med mitt liv är att må så här dåligt, kanske är de karma som inte gillar mig. 
Vet verkligen inte vad jag har gjort för hemskheter för att tvingas gå i genom detta helvete. 

Känns som varje gång jag lyckas få huvudet ovanför vatten ytan och börjar tro att nu vänder de. De är nu de HÄNDER!! där och då händer de något och boooomm så ligger jag på botten igen, för varje gång jag trillar tillbaka ner igen så försvinner orken, orken att kämpa har tagit slut. Jag vet inte hur många gånger jag klarar av att falla ner i detta svara hål igen och den känslan av total tomhet infinner sig, där och då betyder inget någonting. Allt jag kan fokusera på är att hålla mig vid liv och fortsätta kämpa, men hur lätt är det? 

Hur kan man känna sig så fruktansvärt ensam, fast jag har massor med fina människor runt mig? Jo av den enkla anledningen att jag visar inte hur jag mår, jag visar inte att varje dag att ens ta sig upp ur sängen är en kamp. Jag låssas att allt är bra, för det är det jag vill att alla ska tro, så varför? Jo av den enkla anledningen att de sista jag vill är att skapa oro och om mina nära och kära tror att allt är bra så slipper dom oroa sig över mig! 

Nätterna är nog värst, jag gråter mig till sömn flera gånger i veckan, om inte alla veckans dagar. Jag har svårt att somna och ligger ofta vaken och när alla andra sover då känner jag att jag kan släppa fasaden och då rasar allt och tårarna kommer! 

Det jag egentligen vill är att någon ska hålla om mig och säga att allt kommer att bli bra, var inte lessen, jag finns här för dej och jag tror dej!! Men av någon anledning så släpper jag inte in folk till mina innersta önskningar och känslor. Så den enda som känner mig är jag. Jag försöker ofta vara den personen som den jag är med vill att jag ska vara, jag vill passa in. Men jag duger inte som jag är, då väljer jag att spela en version av mig själv. 

Under hela min uppväxt har jag varit rädd för att göra min mamma besviken så därför har jag aldrig gjort någon revolt mot henne, jag var en duktiga flicka som alltid gjorde som jag blev till sagd, detta har gjort att istället för att prata om mina känslor och vad jag tycker har jag hållit allt detta inom mig. Och ibland blir denna ryggsäck för stor och tung. 

Vem finns egentligen för mig om jag ber om hjälp ? 

Många tankar idag. 
Vi hoppas på en bättre dag i morgon 
Kram ❤️

// A




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

bondemamman.blogg.se

Livet på en gård och jobbet som bonde både på gott och ont,vardagen med 4 barn och mina tibetanska mastiffer, livspussel och allt mellan himmel och jord!

RSS 2.0