Ett steg i taget..
Det har varit lite tyst på bloggen ett tag nu, detta beror på att de har hänt så mycket på så kort tid, så jag har helt ärligt inte haft ork eller motivation att skriva.
Allt som har hänt tänker jag inte gå in i detalj på, men det har varit grejor som skapat en sådan stress hos mig att jag helt enkelt inte vetat vart jag ska ta vägen.
Panikångest attackerna kom så klart som ett brev på posten och även sömnen som inte funkat tidigare, pajade totalt.
Maten, ingenting smakar gott, utan jag äter för att jag vet att jag måste, jag sitter och äter med mina 4 fantastiska barn för att dom behöver mig vid matbordet.
Utan dom så hade jag nog inte alls tvingat mig på samma sätt som nu.
Har tackvare allt som hänt "stannat " av i mitt återhämtande och det känns som att jag är tillbaka på ruta ett igen!
Tro mig jag har velat gett upp många många gånger, men jag kämpar på och tar en dag i taget.
Mitt nya måtto är " även om dagen är piss idag så vet du ju inte hur den blir i morgon"
Lite hopp om framtiden har jag, dock kommer mitt tillfrisknande att ta något längre än vad jag hade trot.
Imorgon är de ett nytt läkarbesök och får se vad de leder till.
Faktist är jag lite nervös inför detta, då jag inte vet utgången på detta. Jag önskar så klart att min läkare ska se och förstå.
Jag har ju pratat med psykologen massor om allt och beskriv min oro över läkarbesöket och hon skulle prata med läkaren, för att se om dom hade samma uppfattning om mig.
Vi får se vad som händer under morgondagens läkarbesök.
Jag har så många fina vänner runt mig som ger mig stöd och råd, tack alla fina för att ni står ut med mig!
Kram alla fina ❤️
