Psykologen....

Idag vaknar jag åter igen med den där känslan, ni vet klumpen i magen och en känsla av evigt mörker och du vet redan innan du ens klivit upp ur sängen( i mitt fall soffan). Ni som läst min blogg tidigare vet varför jag ofta vaknar på soffa. 

Jag är så fruktansvärt trött, visst jag är trött för att jag sover väldigt lite ca 2 timmar per natt har det blivit nu ett tag. 
Denna trötthet skulle ju rent teoretiskt gå och vila bort, men jag känner också en känslomässig trötthet, denna går ej att vila bort. Jag är helt enkelt trött på livet, jag ser absolut ingen ljusning och är det meningen att man ska behöva må så här så vill jag faktist inte fortsätta leva. 

I dessa fall är det väldigt långt från tanke till handling, jag kan tänka att de skulle vara skönt att få avsluta detta liv, men samtidigt skulle jag aldrig våga ta steget att verkligen avsluta det, eller? 
Att dessa tankar ens existerar i mitt huvud skrämmer mig så fruktansvärt! 
Jag är rädd för vad nästa steg blir och tro mig jag har haft anorexia i min ungdom och jag vet precis hur långt de kan gå, för när "gubben" i huvudet tar över så gör man allt vad denna gubbe vill och jag har fått förklarat för mig att denna "gubbe" är ångesten som talar och så länge du håller denna nöjd så är allt lugnt och man vågar inte trotsa denna gubbe. Man lyder blint vad denna gubbe säger åt dej att göra och man tänker inte på sig själv eller Vilka konsekvenser det får, utan allt går ut på att hålla denna gubbe nöjd. 

Men känslan av att redan veta innan man klivit upp att detta kommer att bli en riktig skit dag och att detta sker dag efter dag, får en att tappa tron på en bättre morgondag. Vad är meningen med att känna så här dag ut och dag in, vad jag än gör (eller inte gör) så kommer inte glädjen tillbaka till mig, det är som att min kropp är helt tömd på energi och känslor, jag känner mig som ett vandrande skal, en person som är totalt likgiltig mot allt. 
Hur länge ska de behöva vara så här? 

Jag går ju och pratar med en psykolog, men varför kommer jag inte framåt?? 
Känns som att detta aldrig kommer att gå åt rätt håll. 

Fast det känns så otroligt skönt och framförallt tryggt att ha denna psykolog kontakt, när jag pratar med henne så rasar fasaden och jag blottar mitt innre på ett vis jag aldrig kunnat gjort med någon innan, visst de tog några besök innan förtroendet fanns där, men känslan efter att man varit och pratat med henne är så fruktansvärt skön, även fast den är jobbig på samma gång.

Vi pratat ofta om livets ryggsäck och att min är så full att den inte längre håller ihop, men vid varje samtal så plockas en sten bort och det blir lite lättare att hitta orsaken till att jag hamnat här. 
Hon brukar säga att nu lämnar vi den stenen här och när vi är klara så kommer det endast att finnas grus kvar i din ryggsäck och då kan vi börja laga den så att den håller ihop igen. 

bild från Google
Blid från Google



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

bondemamman.blogg.se

Följ med vår stora familj bestående av jag (Angelika),min sambo Emil och våra 5barn Moa,Ida,Alvin,Tilda,Alvin och minstingen Maija. Vi bor på en bondgård med allt vad det innebär, här får ni hänga med på allt mellan himmel och jord.

RSS 2.0