När känslorna åker bergochdalbana.
Att vakna varje dag med en känsla av panik och en känsla av oro i kroppen som man inte riktigt vet andledningen till hör till min vardag, det inträffar inte någon gång ibland utan det är varje dag, 365 dagar om året.
Denna känsla är sedan med mig precis hela dagen, ända tills kvällen kommer och mina blå ögon stänger sig för en stund.
Att varje natt vakna ett flertal gånger och ha svårt att komma till ro att somna om igen, jag vet inte när jag sov en hel natt sist.
Att ständigt känna sig trött påverkar hela mitt liv just nu.
Ja men det är väl bara att vila lite på dagen, kanske ni tänker nu?!? Men den trötthet jag känner går inte att sova bort. Det är både en fysisk trötthet men också en psykisk, minsta uppgift blir extremt krävande och sånt som andra gör på ren rutin blir ett momet för mig.
Så ska vi inte ens prata om koncentrationen, den existerar inte för mig i dagsläget. För att överhuvud taget fungera någorlunda som människa så måste jag försöka fokusera på de jag ska göra just precis NU, börjar jag tänka på vad jag ska göra efter det så blir det genast knas i hjärnan.
Ett ex : förr kunde jag planera vad jag skulle göra, efter de här ska jag göra det och sen ska jag göra det osv, om jag ens provar att göra de nu så hamnar saker på fel ställe tex om jag ska plocka in mat i kylen och sen sätta telefonen på laddning och sen ta fram mat från frysen, så blir det ungefär så här
Telefonen hamnar i kylen, maten som skulle in i kylen hamnar i frysen och kvar står maten som skulle in i kylen.
Det är ofta min sambo som hittar och rättar till de som blir fel.
Det är som att min hjärna ej ser logiken i varför vissa saker vara på vissa platser.
Och när vi endå är inne på det här med koncentration, att sitta vid ett bord och prata med några vänner funkar ca 10-15 min, sen är det som att min hjärna stänger av TOTALT och jag glömmer vad vi pratar om, jag tappar ord och orden kommer ut i helt fel ordning och det är som att jag inte förstår det språk som pratas.
Lika är det när jag ska försöka kolla på tv, efter ett tag så förstår jag verkligen inte vad dom säger eller vad som har hänt innan, är programmet textat så är det som att jag inte kan läsa orden, jag förstår inte var bokstäverna betyder, jag får helt enkelt inte ihop orden. Det är som att bokstäverna hoppar omkring och jag förstår inte vad varje bokstav betyder, det blir då som rena grekiskan för mig.
Att vara där det är mycket folk är väldigt stressande för mig, att tex åka hela familjen och storhandla är en plåga, jag börjar svettas och två av mina fingrar på höger handen blir alldeles iskalla och kritvita och den där tryckande känslan över bröstet kommer och det är som att jag inte får någon luft.
Så fort vi sitter i bilen så försvinner allt detta och jag kan andas ut igen.
Detta inträffar varje gång, ingen speciell dag eller tid på dagen, jag kan helt enkelt inte vara bland en massa människor!
Detta är en hemsk känsla och jag gruvar mig varje gång vi ska in och handla och jag provar att undvika det till varje pris.
Efter att jag har haft detta så blir jag oerhört trött, det är som att under dessa "attacker" töms min kropp på all energi. Jag blir både trött i huvudet som resulterar i extrem huvudvärk, men också i kroppen, var ända led i kroppen värker, om jag ska beskriva hur det känns så är det som att ha träningsvärk i precis hela kroppen.
När man mår psykiskt dåligt så kan man även hur konstigt det än låter få fysiska problem. Jag har länge funderat på hur det kan komma sig att man kan få sånna starka fysiska symtom av något som sitter i hjärnan och skälen?
Kort och gott så hänger hela kroppen ihop!
När man får en panikångest attack så blir det extremt tydligt hur allt hänger ihop, då sätter kroppens alla varningssystem igång, hjärtat rusar i 120, pulsen ökar, ett extremt tryck över bröstet, man blir yr, känslan att inte få luft, man svettas och får fullkomlig panik, när man är mitt uppe i en sådan Attack är det svårt att förstå att allt de kommer från min hjärna.
Fick några fina ord av en nära vän här om dagen
" du vet inte vad människan du möter går igenom, så försök att se den människan för det han/hon är och döm inte personer, för du vet faktist inte hur dom klarar sin vardag och vad den personen kämpar med just nu, var en medmänniska, för när du mår som sämst, det är då du behöver oss mest, du är värdefull för många "
Jag är så tacksam för alla fina människor som finns i min närhet, även fast vi inte träffas varje dag, så vet jag att ni finns där om jag bara vågar be om hjälp!
Önskar er en fin dag ❤
Kramar ❤/A
