Ett steg i taget
Sedan min första panikångest attack har jag börjat träffa en psykolog en dag i veckan och jag har nu gått hos henne ett par veckor för att utreda mitt mående och komma till botten med vad det är som skapar denna ångest.
Det tar ju några gånger innan man känner det förtroendet att börja öppna sig helt för en främmande människa.
Vi har pratat mycket om min barndom och att jag är en sån person som väljer att stoppa allt jobbigt inom mig och köra på som vanligt och ge mig själv mycket att göra för att slippa ta i tur med allt.
Har nu gått hos henne några gånger och hon har berättat för läkaren att jag har en på gränsen till svår depression och ångest.
Jaha vad menas med " på gränsen till svår" ?
Går så att vi och pratade och jag förklarade hur den senaste veckan har varit...
började med att berätta att jag inte haft någon panik ångest attack denna vecka, men att ångesten och oros känslan i kroppen är mer konstant, den finns där alla vakna timmar, det känns som att kroppen är rastlös men ändå helt energi och orkes lös på samma gång, fortsätter att berätta att jag denna vecka haft mer svårt att koncentrera mig på saker, kan tex inte kolla på tv eller läsa en bok, efter ca 10-15 minuter har jag tappat fokus och kan inte längre läsa texten eller följa med i handlingen i filmen, jag förstår då inte vad bokstäverna betyder, jag får inte ihop orden. Om jag läser en bok så är det som att bokstäverna hoppar runt.
Jag är extremt känslig för beröring, man har tidigare hört folk prata om sina Zoner och nu förstår jag precis vad dom menar. Det är som att jag har en skydds zon runt min kropp och skyddar den till varje pris och jag vill inte att folk tar i mig och detta gäller inte bara folk i allmänhet utan också min familj. Jag drar mig för och undviker fysiks kontakt .
Det min sambo har reagerat mest på är att jag blivit extremt lättirriterad, jag fräser för minsta lilla och han har fått tagit rätt mycket skit denna vecka.
Jag glömmer saker mer än tidigare, mitt personnr, hur man vrider på spisen, hur man sätter på en blöja, hur man blandar välling.
Min psykolog säger då till mig "tror du att detta kan bero på stress?"
Jag reflekterar över detta ett tag och jag upplever inte mig själv som stressad.
Då säger psykologen att när man har en depression och ångest så är det inte ovanligt att man även utvecklar detta, man blir utmattad och då bildas stress.
Hon skulle ta upp detta med min läkare, känns som att man kommer att få en hel bok av diagnoser snart!
Jag kämpar på och ser vad denna vecka har att erbjuda!
Önskar er alla en trevlig dag ❤
URL: http://grenathegreatest.blogg.se/
Det där med ångest är så oerhört mycket mer än vad folk som inte haft "riktig" ångest kan förstå, bra att du får hjälp! Hoppas du får riktigt bra hjälp också så du snart mår mer stabilt :)