Jag vaknar dagligen med en oros känsla i hela kroppen, men just denna dag var den värre än på mycket länge... 

panikångest attacker avlöste varandra och just idag så var allt jag lärt min av psykologen som bortblåst, jag visste inte längre hur jag skulle hantera detta. 

Sömnen har nu under en period slutat att fungera helt, jag sover Max 2-3 timmar per natt om man räknar samman allt, jag vaknar ju flera gånger per natt och då är det ju svårt att somna om, vilket resulterar i att min koncentration är sämre än någonsin. 

Vi hade några bekanta här i söndags och jag kan så här i efterhand reflektera över hur jag upplevde det, jag minns bara fragment av de, det är som att vara full, allt är bara en dimma, jag reflekterar över hur jag hanterar olika saker, tex vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord, men för att dom inte skulle förstå att jag helt enkelt inte kom ihåg vad vi pratade om eller att jag inte förstod orden när dom pratade så lämnade jag köksbordet och sa "jag ska bara kolla till barnen" barnen befann sig i tv rummet och satt lugnt och kollade på en film, kommer dock inte ihåg vad det var för film dom såg. 

Varför är det så farligt att visa hur man egentligen mår,att man till varje pris gör allt för att verka normal? Vad är egentligen "normal" ? 

Till varje pris ska man visa att man är den personen man var innan, jag önskar verkligen att jag var den personen, som sprudlade av energi, nu istället är man helt känslomässigt körd i backen, känslomässigt trött på allt! 

Verkligen ingenting är roligt längre! 

Var finns glädjen till livet? Var är glädjen över mig själv? Vem tackar egentligen mig för att jag gör allt för att de inte ska synas att jag är sjuk... det hjälper ju knappast mig att må bättre genom att låssas att allt är bra? 

Vem tackar dej när du sitter ensam i mörkret och försöker klura ut meningen med livet? Vem torkar dina tårar ? 

Vem kan hjälpa dej om du inte vågar visa hur det egentligen ligger till med din hälsa? 

Att hela tiden gå runt och vara rädd för precis allt, att ständigt ha gråten i halsen, det bränner innanför ögonlocken för man provar att pressa tillbaka gråten. Att ständigt ha en klump i magen. Att ständigt känna en oros känsla i kroppen. Att inte kunna göra någonting du tidigare gillat, det finns helt enkelt ingen mening med något. 

Att ständigt prova att dölja allt och klistra på ett ansikte som visar att allt är bra. 

Att vara känslomässigt trött, en konstant trötthet som ej går att vila bort. 

Skulle kunna göra denna "lista" hur lång som helst, men detta är min vardag. 

En vardag som jag inte vill ha, jag vill kunna vara den person jag var innan, jag vill vara lycklig, men för att komma dit så krävs en hel del jobb. Ett jobb som ständigt går fram och tillbaka, mest pga att jag inte vågar/vill visa för min omgivning hur det är! 

Men idag väljer jag livet, en dag taget, timme för timme ❤

Tack för mig!! 

Önskar er en trevlig dag! 

Kram /A❤