På natten när alla andra sover i godan ro så kommer då alla tankar och funderingarna, du är för trött för att tänka klart och allt blir bara en ända smörja i huvudet. 

Du gråter ofta ibland för att det helt enkelt blir för mycket för dej att hantera alla känslor du bär inom dej, ibland behöver de inte vara någon särskild anledning, du kan bli lessen och gråta över precis vad som helst. 

Du känner inte riktigt igen dej själv, den personen du en gång var är borta,av ditt forna jag finns bara ett skal kvar och den mörka känslan kan härja fritt och den vill ju inget hellre än att du ska må dåligt, ju sämre du mår, ju starkare är den mörka känslan. 

Du gör allt för att ingen ska se hur dåligt du mår på insidan, utåt verkar du lugn och fridfull, men på insidan råder det ett kaos av känslor som inte riktigt vet vart dom ska ta vägen. 

En liten oskyldig fråga kan få alla att brista, så fort någon kommer dej för nära och du måste "öppna på locket" så tar du avstånd, du orkar helt enkelt inte hantera de känslor som bubblar upp i dej och du orkar inte med att personen som sitter bredvid dej blir besviken på dej för att du mår som du mår. 

Du tar all värdens problem på dina axlar och någonstans så kommer du fram till att allt är ditt fel. 

Människor som du vågar " öppna lite på locket" för, säger att det är inte ditt fel, men det spelar ingen roll vad någon säger, du kan liksom inte ta till dej av det. 

Du är så långt ner att du anser dig inte vara värd att bli älskad eller känna lycka, du anser dig själv vara en dålig människa. 

Du känner igen glädje i sånt du tidigare gillade eller såg fram emot, värden enlig dej är svart vit. 

Ord som värdelös, börda, ful och dum är ord som du skulle beskriva dej själv med! 

Inga önskningar om framtiden finns kvar, du fick en fråga igår vart du ville vara om 5år, tidigare hade du svarar att du hade planer och vad du ville skulle hända under de 5åren, nu är 5 år så fruktansvärt långt borta, nu får du liksom leva en dag i taget. 

Varje dag innebär en ny utmaning. 

Tack för mig ❤