Himlen finns den?

Himlen är oskyldig blå 


"Himlen är oskyldigt blå,
Som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
Rår inte stjärnorna för.
Älskling jag vet hur det känns,
När broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in I en vrå,
Är himlen så oskyldigt blå."

Det är några rader ur en känd visa av Ted Gärdestad. 

Om man läser lite mellan raderna så tror jag att bakom dessa rader fanns en mycket lessen person, en person som inte är så olik mig själv. 
Man säger ju att när man dör så kommer man till himlen. 
Himlen är en bättre plats där inget ont finns och man slipper all den smärta man upplevde på jordelivet. 

När man slutar att älska sig själv, så slutar man älska livet. Man lever i en grå zoon, man ser andras liv fortsätta medans du själv är kvar i detta helvete. Kvar i denna bubbla. 
För det är verkligen ett helvete. 
Man är liksom fast i alla känslor och tankar och ju mer tiden går, ju svartare och mörkar blir tankarna. 
Mardrömmarna om natten gör att du inte kan sova, du är rädd för att sluta dina ögon, för du vet vad som väntar! 
De som tidigare var en tillfällighet börjar nu bli mer eller mindre en vardag! 
Dock inte till de positiva. 

När man börjar se döden som sin ända väg ut från detta, då har det gått långt, FÖR långt. 

Men när livsgnista liksom runnit ur en och den kämparglöd som en gång fanns är borta är det inte så lätt att tänka positivt. 

Ingen människa vill vara en börda för någon annan,du vill egentligen inget hellre än att bara berätta hur det känns, men du hittar inte orden och om du själv inte kan förklara hur det är, hur ska en annan människa kunna förstå vad du menar? 
Då väljer du istället att inte säga något, det resulterar i dina utbrott, när det liksom blir förmycket på en gång och du inte kan hantera de, då exploderar allt och det blir ännu mera kaos än det var innan. 
Pga alla saker du har inom dej så blir du arg för helt fel saker. 
Du säger saker du inte menar och du sårar de människor du älskar av hela ditt hjärta. 

Så fort någon kommer "för" nära så tar du avstånd, din största mardröm är också din väg tillbaka, att öppna locket till de känslor som så länge legat begravda inom dej. 
Burken som detta lock sitter på börjar att bli för full och därför börjar känslorna du länge gömt att bubbla upp och du kan inte hantera detta, därav dina utbrott! 

Att be om hjälp är inte något en människa gör lättvindigt, jag fick själv hjälp att söka hjälp för mitt mående, även fast jag så länge provar att dölja hur jag mår så har de som känner mig sett igenom denna mask och satt ner foten. 
Jag fick hjälp att ringa de första samtalen och paniken när jag satt i väntrummet för att vänta på min tur. 
Sekunderna känns som timmar, när det väl var min tur så ställdes frågor som jag behövde besvara och då bara brast de för mig, jag orkade inte länge hålla den fasad jag så länge gjort. 
Någonstans i denna hopplöshet så kändes det som en befrielse att äntligen vad det någon som förstod vad jag sa och att det var inte ok att må så här och jag hade inte blivit galen. Jag hade ett sår i skälen som behövde hjälp att läka. 

Läkaren var bestämd på att det en dag skulle bli bättre, det var inte frågan OM jag skulle må bättre, det var istället frågan om NÄR jag skulle göra det! 
" det känns hopplöst just nu, men det kommer att bli bättre, jag lovar" 
Det var läkarens ord! 

Vill tacka alla fina människor som finns vid min sida, ni är viktiga för mig, även fast ni inte vet om det ❤

❤/A 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

bondemamman.blogg.se

Livet på en gård och jobbet som bonde både på gott och ont,vardagen med 4 barn och mina tibetanska mastiffer, livspussel och allt mellan himmel och jord!

RSS 2.0