Det finns bättre stunder, då det kan kännas som att du mår bra, du tänker är det äntligen på väg att vända? Du frågar dej själv om du vågar lita på att denna känsla kommer att hålla i sig. 

Du får luft under dina vingar och känner dej fri,en oerhört skön känsla, för första gången på väldigt länge känner du dej lycklig.

Så händer något, det kan vara precis vad som helst, en kommentar, en känsla, en tanke och du kastas tillbaka till underjorden igen, till den där mörka platsen och där du enligt dej själv hör hemma.

Du lämnas åter igen till din ensamhet som du medvetet skapat, ensam med dina tankar, du ser livet som ett pussel, där du är den överblivna biten. 

Den eventuella lycka du tidigare kännt är som bortblåst och du börjar fundera på om den helt enkelt bara var en dröm. 

En dröm om hur livet kunde se ut. 

Känslan av tomhet infinner sig på nytt igen, men denna gång är den starkare än någonsin. 

Du tänker på de en person sa till dej, som själv en gång befunnit sig där du är just nu. 

" ett steg fram och två tillbaka" .

Den känslan att vara totalt utlämnad till dej själv och känslan av att ingen bryr sig, får dej att sjunka ännu längre ner och eftersom att ingen bryr sig i din mening så vad är poängen med att stanna kvar? 

Du behandlas som luft, du finns där när någon behöver dej, men annars är det ingen som tänker på att du finns. 

Du får förklarat för dej att människor har svårt att hantera att en annan människa mår dåligt och att man då istället väljer att ta avstånd, för man vet helt enkelt inte hur och vad man ska göra. 

Du är inte en person som ber om hjälp,du är personen som alltid finns där för att hjälpa andra. 

Den enda som kan hjälpa dej nu, är du själv. 

// ❤