Den otroliga känslan av tomhet.


Tänk dig att du är ute och promenerar på en väg, en väg du gått på så många gånger förr. 

Men denna gång är något annorlunda, du kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, det är en konstig känsla inom dej. 
Du ser gräset som börjar skifta färg, från grönt till mer gulaktig färg, träden börjar tappa sina löv och de få som fortfarande är kvar på träden börjar gå åt de bruna hållet. 
Hösten är nu på väg. 

Du fortsätter vandra stigen fram och det är som att marken under dig ger vika och du faller, du försöker resa dej men det går inte, någonting håller dej kvar i det tomma svarta hål som du trillat ner i och den känslan du hade inom dej tidigare, den som du inte riktigt kunde sätta fingret på, börjar nu uppenbara sig med fullkraft. 

Du försöker kämpa emot denna mörka känsla som vill dra dej längre och längre ner, men hur du än försöker så kommer du inte loss, den kämparglöd som fanns där innan, finns nu inget kvar, orken börjar ta slut och tröttheten gör sig påmind. 

Den där mörka känslan förföljer dej natt som dag och håller dig med ett grepp av stål, den släpper dig aldrig, om så inte för en sekund. All lycka och alla dina planer för framtiden är som bortblåsta och har istället blivit utbytta mot helt andra tankar och funderingar. 

Du slutar att höra av dej till dina vänner, för att du själv anser att du är inte värd dom, du tar längre och längre avstånd från din familj i tron om att dom skulle ha det mycket bättre om du inte finns. 

Den mörka känslan har nu vunnit,den har fått precis som den vill, nu är du helt ensam med dina tankar och funderingar. Och då kan den leka fritt och tankarna blir då allt mörkare, nu finns det inte längre någon som kan rädda dej från detta mörker. Alla är som bortblåsta och den enda du har är den där känslan. 

Jag väljer att kalla den mörka känslan för han, han har nu tagit över hela dej och du orkar inte längre kämpa, du sjunker längre och längre ner och när du tror att du är på botten så trillar du längre ner. 

Du har kommit till den punkten när allt bara är svart och du ser verkligen ingen anledning att att ens fortsätta ditt tragiska liv, för vem skulle egentligen bry sig om du försvann från jordens yta!?!
Man börjar inse att allt är utbytbart, då även människor. 

Du ser din familj med ett lyckligt liv utan dej, det spelar ingen roll vilka problem som kommer längs vägen, lösningen enligt dig själv väldigt enkel, du är problemet men du är också lösningen i ditt eget tankesätt. 

Dagarna kommer och går och du börjar planera för hur du lättast ska kunna komma till lösningen, du planerar att ta ditt eget liv för att få ett slut på detta eviga mörket, du ser verkligen ingen annan utväg, du ser inte att du någonsin kommer att må bättre och ända sättet att slippa allt mörker i ditt liv är att ta ditt eget, för dej just där och då känns detta beslut som det ända. 

Så kommer dagen som du så länge planerat, du vaknar på morgonen med ett slags lugn i kroppen, ett lugn du inte kännt på väldigt länge, för första gången på väldigt länge känns det riktigt bra. 
Morgonen flyter på och människorna i din närmaste närhet märker att du har en annan känsla än tidigare, dom märker att du är glad,detta gör även dom lugna! 

Av olika anledningar så går de inte att genomföra din planerade plan, inte den dagen iaf. 

Detta var endast några veckor sedan och du kan inte säga att du aldrig kommer att gå igenom allt detta igen, men det som skrämmer dig, var att du faktist var redo att säga hejdå till alla föralltid, men att ingen såg hur du mådde och att aldrig någon vågade riva den mur du byggt upp runt dig. 

Du påstår inte att du nu mår bra, det finns bättre och sämre dagar, varje dag är en ständig kamp att fortsätta se de positiva i att faktist finnas till. 

Detta är min historia, vilken är din? 

Min resa tillbaka till livet har tagit sin början,om än krokig men det är ju också en början! 

Tack för ordet !! 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

bondemamman.blogg.se

Följ med vår stora familj bestående av jag (Angelika),min sambo Emil och våra 5barn Moa,Ida,Alvin,Tilda,Alvin och minstingen Maija. Vi bor på en bondgård med allt vad det innebär, här får ni hänga med på allt mellan himmel och jord.

RSS 2.0