Varför ligger det så mycket skam i psykiskohälsa?

Ordet psykiskohälsa är förknippat med så mycket skam, man skäms över att man lider av det och därför lider många i det tysta. 

Man kämpar på. 

Det finns också en rädsla, en rädsla över att inte bli trodd på, en rädsla över att man håller på att bli galen. 

När man lider av psykiskohälsa av något slag så syns det ju inte på utsidan, man är ju sjuk på insidan.

En gammal klok dam som tyvärr inte finns med oss längre, som jag träffade i mitt jobb som undersköterska inom äldrevården sa en gång till mig att psykiskohälsa är inte ett tecken på någon som helst svaghet, utan det är en mycket stark person som har kört på förlänge, dock kan dom vara lite dumma eftersom att dom inte lyssnar på kroppens signaler, men det är ju inte så konstigt i den värd vi lever i, jag ska bara göra de, om jag skyndar mig så kanske jag hinner, om jag gör de så kan jag göra detta under tiden. 

Den gammal damen var inte så fel ute i sitt sätt att tänka, hon var bara lite före sin tid. 

När man lider av någon form av psykiskohälsa så är det störste och svåraste momentet att jobba med sig själv, i den takt som kroppen själv klarar av, man måste lära sig att känna sina begränsningar och sina svagheter. Detta är inte det lättaste i denna värd då man helst ska kunna ha tusen bollar i luften på en gång och man ska klara detta utan att blinka. 

Samhället ser ner på den som lider av psykiskohälsa just för att de syns ju inte utanpå " du är ju inte sjuk, varför är du sjuk?" Mm är frågor som man ofta får höra. 

När man lider av någon form av psykiskohälsa så blir man lite av en kameleont, man klistra på ett leende, ett ansikte utåt, medans det på insidan pågår ett krig, ett kaos. 

Det går till en punkt när man inte orkar längre och allt bara rasar, jag talar hör om egen erfarenhet, jag fick en panikångest attack och jag trodde på riktigt att jag höll på att få en hjärtattack, jag trodde att jag skulle dö där och då. 
Då rasade min fasad och jag tvingades ta tag i de kaoset som hade pågått ett tag på insidan, jag tvingats att ringa och be om hjälp. 

När man tappar fotfästet totalt och hela ens värd bara rasar på mindre än en bråkdels sekund bara då vet man den känslan som en person som lever med psykiskohälsa kan känna varje minut, varje dag året runt. 
Ångesten lämnar dej aldrig, den finns med dej som en tryckande känsla över bröstet varje dag. 

"Jag mår inte så bra" är ord som får en helt annan betydelse för dej, för du mår verkligen inte bra, helt oväntat från ingenstans så kan dessa panikångest attacker komma och det känns på nytt som att du ska dö där och då, du ser rädslan i dina anhörigas ögon och du får då dåligt samvete över den oro du har skapat hos dina medmänniskor. 

Vissa dagar är bättre än andra, vissa dagar är allt svart som natten och när det är som alla mörkast så ser du en enda utväg att ta ditt eget liv, detta för att få slippa denna ångest och oro. De dagar du mår lite bättre så orkar du i bästa fall hjälpa till med läxorna. 

Men nu har iallafall jag taget de viktiga steget att be om hjälp. 
De var de absolut tuffaste jag gjort. Men nu är jag på väg! 

Malin
2017-02-08 @ 14:06:15

Du klarar det vännen, och när du känner att det börjar bli för brant så finns jag där. Emil finns där, dina vänner. Tillsammans är man stark

Svar: ❤när jag har dej vid min sida så känns de tryggt, du är min stötte pelare, mitt skydds nät. Du fångar mig varje gång jag faller, önskar att jag en dag kommer att kunna ge tillbaka, kärlek till dej ❤
Angelika Eriksson




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

bondemamman.blogg.se

Livet på en gård och jobbet som bonde både på gott och ont,vardagen med 4 barn och mina tibetanska mastiffer, livspussel och allt mellan himmel och jord!

RSS 2.0