Hur kan människor begära att jag ska sörja någon som jag inte känner.

Jag är uppväxt med en förälder, min mamma. 

Min biologiska pappa och min mamma hade en kort relation, han var gift så de var lite komplicerat kan man säga och då blev jag till. När sedan relationen tog slut och min mamma upptäckte att hon var gravid, så ringde hon självklart och berättade de för honom, han ville så klart att hon skulle göra en abort, men de var aldrig ett alternativ för min mamma. Månader gick och dom hade ingen kontakt. 

Så den 10 juni 1983 så föddes en liten tjej, det var jag. 
Min mamma ringde då för att tala om att jag var nu född, ihop om att han i alla fall var lite nyfiken, men inte. 
Han ville att de skulle ta ett faderskaps test på mig, för enligt honom så kunde jag inte vara hans. 

Testet togs inte på BB,utan de togs 2 veckor efter för att dom skulle kunna ta alla blodprov samtidigt, på mig, på min mamma och på honom. De var första och sista gången han träffade mig. 
Hans kommentar till min mamma var : 
" VAD KOMMER DU MED FÖR SKRÄP?" 

Hur kan man som vuxen människa kalla ett barn för skräp? 

När man blir äldre så kommer de så klart frågor ang pappa, 
Varför har jag ingen pappa ? 
Varför vill inte min pappa vara med mej? 
Varför tycker han inte om mej? 

Min mamma svarade så gott hon kunde på alla mina frågor, vi hade de absolut inte dåligt mamma och jag, men de var liksom något som fattades. 

När jag kon upp i tonåren så började de utrycka sig i form av att jag fick problem av olika slag, jag hade jätte dåligt självförtroende och jag som alltid varit lång och smal, började att tycka att jag var tjock, att jag inte dög mm 
Jag fick väldiga problem med maten, som slutade med sjukhus och gå på psyk och "lära mig att äta på nytt" 

Detta är så klart inte hans fel, men känslan av att inte vara älskad och att min egen pappa inte ville se mig, han till och med kallade mig för skräp.... 

Tänk er att bära på den känslan och samtidigt ha så många frågor som INGEN kan besvara. 
Dålig självkänsla och ett mycket dåligt självförtroende kom som ett brev på posten. 

Jag mina när jag var mindre och människor frågade mig vart min pappa var, så brukade jag svara att jag inte visste. 
Ibland önskade jag att jag kunde säga att han var död, de hade liksom i mina öron låtit bättre än att säga som de var,min pappa ville inte ha mig, han tyckte jag var skräp. 

Ända sedan jag var liten så brukade jag drömma om hur de skulle vara att ha en pappa,i drömmarna leker vi massor och han bad om ursäkt för de han sa och han lovade mig att allt skulle bli bra. 
Men så vaknade jag och allt var borta. 

Inte en ända julklapp eller födelsedags present fick jag av min pappa, inte ens ett kort. Inte någon som helst bekräftelse om min existens, hur kan man förtränga sitt eget barn? 

Min högsta önskan när jag var liten var att ha en stora syster, min mamma berättade att min pappa hade flera barn, så egentligen hade jag en stora syster och en storebror och senare även en lillebror. 
Då önskade jag ännu mera att jag var älskad av min pappa! 

Vad var det med mig som var fel? 
Min mamma tröstade mig dagligen och talade om att jag var den underbararaste ugen som fanns och att hon älskade mej oändligt mycket. 
Jag fick jätte mycket kärlek från min mamma, men jag var väldigt kluven, jag började känna hat mot han som var min pappa. 

Med åren så har jag lärt mig leva med att ha en pappa på ett papper, det var allt han var för mig, ett namn på ett papper. 

För en tid sen så kontaktade hans nuvarande fru mig på messenger och förklarade vem hon var och att hon var gift med min pappa, just då i de ögonblicket så rivs alla sår upp igen och jag känner mig plötsligt 5 år gammal och hatiskt. 
Hon berättat att han har cancer, 
Min första tanke var det är väl karma, man kallar inte sitt barn för skräp, men jag sansar mig och är trevlig och beklagar så klart. 

För några dagar sedan så får jag veta att han har somnat in stilla i hemmet till följd av cancern. Får en dödsannons skickad till mig och de vore ju bra om jag kunde komma på begravningen... 
alltså va? 

Här har vi en man som inte brytt sig ett skvatt om att jag existerar i 34 år, 34 jävla år har gubben ignorerat mej! 
Vad tänkte hon här? 

Jag åkte i alla fall inte på begravningen och jag kan i sanningens namn inte säga att jag är speciellt lessen, jag känner ju inte ens personen som på pappret kallas pappa! 

Jag skickade en blomma med orden " SOV GOTT, VILA I FRID/ DOTTERN ANGELIKA MED FAMILJ" 

Detta kommer nog att bli en del diskution om, då antar att jag vet lika mycket om alla som dom vet om mig! 

Jag vet att jag kan uppfattas som självisk som inte kommer att befinna mig på begravningen, men till mitt försvar så säger jag då att jag kände inte personen i fråga, han valde bort mig för länge sen och eftersom att han hade rätten att välja bort mig, så tar jag mig rätten att välja bort honom, detta är inte ett beslut som jag kommer att ångra. 

För mig har du aldrig funnits, för mig har du varit död i flera år!!! 


Det var mina tankar, så jag ser inget rätt eller fel, mitt beslut, min verklighet! 

Tycker ni att mitt beslut är helt uppåt väggarna ? 
Hur hade ni gjort om ni varit i samma situation?  

Önskar alla en trevlig kväll. 
❤️ kram //A




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

bondemamman.blogg.se

Livet på en gård och jobbet som bonde både på gott och ont,vardagen med 4 barn och mina tibetanska mastiffer, livspussel och allt mellan himmel och jord!

RSS 2.0