Upp som en sol... ner som en pannkaka.

Min syster lyckades trots alla motvindar ta studenten, ingen var lyckligare än hon den dagen kan lova, hon stod där på studentflaket och fullkomligt sken av lycka.

känslan jag hade i magen då var att det nog skulle ordna sig för min syster, jag intalade mig själv att från och med nu skulle allt bli bättre, vi hade ju jobbat så ofantligt hårt för detta och kanske skulle detta smitta av sig till övriga livet,med en liten förhoppning att alla på kommunen skulle inse vilket jobb vi gjort och att hon gjort detta utan mutor i förskott och kanske skulle dom förstå att detta var rätt sätt att få min syster på rätt spår i livet, men NEJ dom körde på i samma anda som innan, jag hade hjälpt min syster att få ett sommar jobb genom mica. 
De första veckorna flöt allt på och hon var där och gjorde sina timmar och tyckte att det var roligt, hon träffade massor med nya vänner, vilket var super bra, då hade hon ju någon att umgås med på fritiden som befann sig i en liknande situvation som henne och som dessutom delade några av hennes intressen. 
Hon ringer mig en dag och talar om att hon har fått semester i två veckor för hon och en personal från boendet skall åka till Göteborg några dagar, ungefär här börjar mina varningsklockor ringa, men jag väljer att inte säga något, veckan går och dom åker iväg till Göteborg och där har dom super trevligt och hittar på massa kul, tänker att detta kan ju vara bra, bra för henne att få hitta på något kul, bara allt återgår till de normala när hon kommer hem. Väl hemma så har hon planerat att gå på Storsjöyran en dag med några kompisar, frågar då lite försiktigt vilka kompisar det är, ungefär här ändras min systers attityd mot mig, hon snäser åt mig och talar om för mig att jag har minsann inte med det att göra och att våran mamma var död, så jag skulle inte komma här och leka mamma, vi avslutat samtalet, tusen tankar snurrar i mitt huvud, kanske har jag pressat henne? Kanske har hon rätt att jag försöker vara mamma? Jag börjar tvivla på om jag ens känner den människan hon har blivit. 
Hon ringer mig några gånger under den kvällen och säger allt annat än trevliga saker, hon är full och otrevlig. 
Ungefär här tar jag ett beslut att jag har inte valt detta, detta ska jag inte behöva stå ut med, nu får det vara nog! Jag tar medvetet avstånd från henne, undviker henne i störta allmänhet och detta får då konsekvensen av att hon återigen får precis som hon vill såklart utan konsekvens, hon slutar jobba och börjar driva runt på stan igen. Hon har även kommit på att människor tycker synd om henne för att hennes mamma gått bort och hon fyller snabbt i att hon är helt ensam då hennes syster inte bryr sig ett dugg, detta utnyttjar hon till MAX och hon söker bekräftelse hos sjukvården som i sin tur skickar henne till psyk,där hon får gå i samtal med olika psykologer. Allt är frid och fröjd till en början, men så en dag blir jag kallad till möte med psyk och där i rummet sitter en psykolog och min syster, jag kliver in och får berättat för mig varför jag är där och min syster fullständigt spyr ut elakheter om mej och nån stans längs vägen har hon fått med sig psykologen som frågar mig hur jag kan vara så okänslig, min syster hade ju faktist förlorat sin mamma, den enda hon hade i dela värden,när dom pratat klart så upplyser jag henne om att det faktist var min mamma också och att det är minst lika jobbigt för mig, men det hade psykologen ingen aning om då min syster sagt att vi var halvsyskon och att vi hade samma pappa. Samtalet börjar då ändra riktning men än skall de ta många månader innan någon förstår hur det egentligen ligger till med min syster, otaliga besök på psyk blir det, hon blir inlagd från och till, min syster trivs som fisken i vattnet, just av den andledningen att hon får vara i centrum, de centrum hon själv skapat är enligt henne de bästa. 
Efter några månader så börjar dock läkarkåren att se vad det egentligen handlar om,äntligen någon som börjar fatta vad jag sagt från början. Hon behöver en strukturerad vardag för att fungera och för att hon ska må bra, hon behöver ha en fast trygghet. 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

bondemamman.blogg.se

Livet på en gård och jobbet som bonde både på gott och ont,vardagen med 4 barn och mina tibetanska mastiffer, livspussel och allt mellan himmel och jord!

RSS 2.0